På jakt efter kärleken

Mörkret hade lagt sig över det lilla samhället, som ett täcke, fast kallt och fruset. Någonstans där uppe, bakom alla tjocka moln, lyste månen ner på Nattens Väktare. Han satt på ett hustak och sökte med blicken efter någon. Det var ett allvarligt uppdrag han var ute på, och ändå visste han i stort sätt ingenting om det eller ens hur det skulle utföras. Denna någon var avgörande för hans framtid och skulle förändra hela hans liv. Men han visste inte hur personen såg ut alls. Det var som att leta efter en nål i en höstack, utan att veta hur en nål såg ut. 

Det var ett frustrerande uppdrag, då ingen annan kunde hjälpa honom med det. Det var något han var tvungen att klara av helt själv. Och han hade suttit på det där hustaket väldigt många nätter och letat. Han hade suttit på många andra hustak också, men med samma resultat. Hans vänner hade föreslagit att han skulle komma ner från taken och söka efter vem det än var han sökte på närmare håll. Men det var otäckt där nere och han blev väldigt lätt förvirrad och bortkommen. 

Denna natten var egentligen lika händelselös som alla andra dagar, men ändå kändes det lite extra frustrerande just i natt. Någonstans var hon, men hur skulle han känna igen henne? Hur visste han ifall han letade på rätt ställe alls? Han tänkte för sig själv att det var kanske dags att gå hem nu. Det skulle ändå inte dyka upp något annorlunda idag.

Då plötsligt såg han henne. Hon gick där nere, på riktigt! Kärleken var där nere. Den rätta för honom! Hon som han alltid letat efter! Det gällde att handla snabbt! Han kastade sig ner för huset och landade mitt framför henne.

"Där är du ju! Var i hela världen har du varit! Du är jättesen! Älska mig! Jag älskar dig!", skrek han i en blandning av panik och ohämmad lycka. Hennes små söta ögon spärrades upp i ren skräck! Ett fyllo i fladdermusdräkt! Hon sprang ifrån platsen och lämnade Nattens Väktare på gatan, ensam och snopen. Kanske hade han varit för framfusig. Kanske skulle han haft en bukett blommor att ge henne… "Nej!", sa han högt för sig själv. Det hade bara varit fel tjej. Rätt tjej hade kastat sig i hans armar och stannat där resten av livet. Den här tjejen fattade ju ingenting! 

Någonstans ,ovan de tjocka molnen, lyste månen ner på Den Svarta Riddaren som envist satt kvar på sitt hustak resten av natten. "Vissa är helt enkelt för hopplösa för sig eget bästa", tänkte månen och skakade på sitt stora huvud.