Klockan hade blivit mycket i den namnlösa puben på en
bakgatas bakgata i utkanten av centrala Lund. På den lilla scenen sjöng en
sedan länge bortglömd halvkändis i femtioårsåldern på sista refrängen, men det
verkade vara en lång och utdragen sådan, för ingen av de hopsjunkna gästerna
vid borden verkade ha bråttom att dricka upp sista drinken. Kanske var det för
att just den drinken var det enda som höll kvar dem i denna kravlösa stund
innan de gick hem för att lägga sig, bara för att kunna möta nästa grå
arbetsdag morgonen därpå. Kanske var det för att de hela kvällen letat efter
svaren på livets stora frågor i botten på varje glas, men fortfarande inte
hittat det. Svaren finns ju alltid i det sista glaset man letar, sades det.
Klart var att så länge den
halvkända mannen på scenen, utan varken röst eller talang, fortsatte sjunga om
bortsprungen kärlek, skulle puben fortsätta sväva i limbo mellan ”borde gå hem”
och ”går hem”. Gästerna fortsatte drömma om ett annat liv som inte skulle bli
av om inte de själva tog tag i det. Och låt oss vara fullkomlig ärliga, det var
inte speciellt troligt att någon av dem skulle göra något annat än gå till
jobbet nästa dag.
Något främmande gled in genom
dörren. Det var frisk luft, och med luften kom även Nattens Väktare in. Han såg
sig omkring, vilka var här idag? Vem stod på scenen? Vem jobbade i baren?
”Vi har redan serverat sista
drinken”, sa den coola och mystiska pubägaren, han som alltid lyssnade men
aldrig verkade bry sig. Håkan. Han hade hört alla typer av historier, inget
livsöde var nytt för honom. Var han avtrubbad? Ja. Deppade han ihop för det?
Jo, men han väntade tills han kom hem. Då grät han. Här var Håkan cool.
”Sista drinken är ju den
bästa”, sa Nattens Väktare.
”Vad ska du ha?”
”Bowmore.”
Uppmärksamheten i rummet hade
gått från dricksglasen till bardisken. Till och med han på scenen studerade
mycket noga vad som sades. Speciellt var alla intresserade av Nattens Väktare.
Legenden. Alla visste vem han var, alla visste var han varit och gjort. Alla
kände den svarta riddaren, stadens beskyddare och vardagens betvingare. Han
kände ingen, han gav upphov till uttryck så som ”Alla känner apan, apan äter
banan.”
När han äntrade den lilla
baren, där gästerna betalade med spruckna drömmar, var det som om livet fick en
annan innebörd. En annan mening. För hur gjorde Nattens Väktare? Hur kunde han
vara så otroligt legendarisk? Kunde de själva bli lika legendariska? Var de
tvungna att anstränga sig?
Svaret var förstås ”Nej.”
”Så, räddat livet på nån idag?”
frågade Håkan och hällde upp Bowmore i en sejdel.
Nattens Väktare tog emot
sejdeln och drack tre snabba klunkar innan han svarade.
”Nej … men jag klädde på mig
själv idag.”
Han gjorde det igen! Hur gick
det till? Att klä på sig själv var förstås enkelt, men hur berättade han om det
och fick det att låta så … legendariskt? Med en enda mening fick han vartenda
dammkorn i rummet att dra efter andan.
”Vad hände sen?” ropade en av
gästerna.
”Sen smög jag ut i köket och
startade perkolatorn. Kaffet blev svart … och bittert.”
”Gå upp på scenen! Använd
micken.”
”En stor applåd för Nattens
Väktare”, sa mannen på scenen. ”En sann legend ska nu berätta om sin dag.”
Nattens Väktare log snett när
han gick uppför trapporna med whiskysejdeln i ena handen. Han ställde sig bakom
mikrofonstativet, såg ut i mörkret som omringade scenen. Han såg Håkan luta sig
fram över bardisken, spänd på att få höra fortsättningen.
”Så var var jag …” sa Nattens
Väktare och tog en sipp. ”Kaffet ja, och när jag under en timme insupit detta
kolsvarta livselixir till tonerna av min nya favoritartist St Vincent …”
Minuterna blev till timmar
när han berättade storslagna historier om sopsortering, disk och hur han under
sin morgondusch nästan glömde tvätta sig bakom öronen, men kom på det i sista sekunden.
Och åhörarna åhörde så noggrant att man kunde tro att berättelserna faktiskt
var spännande.
Vad gjorde honom så
legendarisk? Ingenting. Han var verkligen inte legendarisk alls egentligen. Han
steg upp på morgonen, precis som du och jag. Åt frukost om han inte mådde för
illa på grund av dålig sömn, men drack alltid kaffe. Tog en morgondusch, åkte
till jobbet. Gjorde en helt okej arbetsinsats, men inte mer än han behövde.
Åkte hem och la sig. Han slängde sopor, sorterade tvätt och pratade med sin mor
ibland. Då och då träffade han en gammal kompis som nu gift sig, klippt sig,
skaffat ett jobb och väntade sitt andra barn. Han gjorde ingenting utöver det
vanliga, och då menar jag verkligen Ingenting.
Han var fullkomligt
olegendarisk, vilket han var stolt över och gärna berättade om. De
olegendariska gärningarna blev legendariska i samma sekund som de tog plats i
hans historier, för ingen annan skulle bry sig om att berätta om dem.
Nattens Väktare, så olegendarisk
att han blev legendarisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar