Morgonsolen slet upp en reva i gardinen och klöv
midnattsmörkret innanför på mitten. Odjuret vräktes ur sin slummer, fäktade
efter solljuset och röt åt det att hålla sig borta. Det var försent. För lite
sömn, för lite vätska, och en smärta som krälade längs hela ryggraden strålade ut
antiharmoni till huvudet. Migrän.
Odjuret rullade runt bland
svettiga sängkläder, gömde huvudet i en kudde men fick inte luft. Öppnade
fönstret för att få nytt syre, men fågelskrål och argsint biltrafik slog ut den
ack så nödvändiga tystnaden. Han kände hjärnan vrida sig i sveda, som en snigel
i en hink med salt. För ont överallt för att stiga upp, men kroppen kunde inte
ligga kvar i sängen dränk i syra och spasmiska myror. Han röt igen, utan att ha
en mottagare för meddelandet. Röt så att varje blodkärl i kroppen exploderade
som ett litet fyrverkeri och ingenting blev det minsta bättre.
En väldig skugga kastade sig
över en grupp dammråttor på morgonpromenad. De skingrades i hast precis innan
den ohyggliga foten slog ner. Dödsblek och ganska hårig, och snart kom en till.
Dammråttorna väntade skräckslaget på vad som skulle ske härnäst, men fötterna
bara stod där vid sidan av sängen. Kanske ägaren till dem behövde en stund
innan de kunde lämna sovrummet. Den äldsta dammråttan, den med både hundhår och
strumpludd i pälsen, sa till de minsta att inte titta upp på odjuret, ty det
var för läskigt. Istället beskrev han det han såg för dem. Två illröda ögon som
skannade rummet efter något att hata. Genom den halvöppna käften kunde man ana
huggtänderna, och en andedräkt som hörde till bestarna från underjorden trängde
ut mellan de såriga läpparna. I övrigt bestod ansiktet av svettiga rynkor. ”Se
inte på honom, vi går härifrån.”
Så hände det.
”Oooooaaaaaahhhhhhjhjjjjajajfgugugugrrrrrgle…”
väste odjuret, och det som lät som stridstrummor i en arme av arga orcher, var
i själva verket odjurets ryggrad. Leder och kotor som lade sig tillrätta när
han reste sig ur sängen. Fötterna lyfte knappt när han långsamt förflyttade sig
mot sovrumsdörren. I hallen satte han händerna runt huvudet och kramade, som om
han försökte trycka ut huvudvärken. Det gick inte, och luften var svalare
precis vid golvet så han la sig ner och ålade ut till köket.
Varje rörelse var en ny
sensation av omänsklig plåga. Kaffepulvret stod på en så hög hylla, det knakade
och brakade när han sträckte sig efter det. Delarna till perkolatorn gnisslade
och knarrade när han satte ihop den, och hur tyst han än räknade kaffemåtten
för sig själv var det inte tyst nog. Först när perkolatorns hesa andetag
gurglade från diskbänken och odjuret sjönk ihop på en stol kände han hur det
faktiskt fanns hopp om dagen.
Perkolatorn var bland det
bästa han köpt. En vanlig kaffebryggare var så snabb och entusiastisk, den lät
nästan lycklig när vattnet kokade upp och hälldes ner i kaffefiltret. Det gick
inte att stå ut med en så morgonpigg maskin. Kaffepress hade han också prövat
till stor frustration. Den var så tyst, så harmonisk att han blev irriterad och
alltid pressade för hårt. Och så allt det glada vattnet som spratt och dansade
i vattenkokaren. Det var för mycket.
En perkolator däremot lät som
någon som hade svårt att andas. Om det var för en dödlig sjukdom, eller om
luftrören var fulla med segt snor och damm, det spelade inte odjuret någon
roll. Perkolatorns tunga andetag fick honom alltid att tänka ”Så där dåligt mår
jag i alla fall inte”, vilket var en tröstrik tanke. Och så satt han och
lyssnade till det rytmiska gurglandet och inväntade dagens första kopp kaffe.
Svart som natten var vätskan.
Skållhet och stark rann de första dropparna ner i strupen. På väg ner i magen
tog varje droppe med sig en liten bit odjur. När kaffet svalnat lite hällde han
i sig kaffet, och för var klunk såg han lite mindre ut som ett odjur och lite
mer som en människa. Håren längs armarna la sig till ro, musklerna i ryggen
slappnade av och huvudet tycktes snart ha glömt bort vad det var så arg för
tidigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar