Potatisbullar igen

”Potatisbullar? Igen?”

Nattens Väktare stod i köket och tittade besviket in i ugnen. Tio potatisbullar låg i en form och svettades i ugnens brungula sken.

”Vad ska vi ha till dem? Eller du tänkte att vi skulle ha bara lingonsylt, som vanligt?”

”Nåt fel med det?” frågade Nattens Väktare. Han satt vid köksbordet och räknade gröna blad på en döende växt. De var inte fler än åtta, men då han gång på gång blev avbruten av den meningslösa känslan livet ibland bar med sig, kom han inte längre än halvvägs.

”Skulle inte du göra nån linsgryta?” frågade Nattens Väktare.

Nattens Väktare ryckte på axlarna som svar. Kanske behövde växten lite vatten? Kanske behövde den kärlek? Eller räckte det med lingonsylt?

”Jaja, det är ju inte äckligt”, sa Nattens Väktare och slog sig ner mittemot sig själv.

”Om inte annat säger du fruktansvärt sällan något trevligt om maten”, svarade han. ”Det är liksom inte så motiverande att göra något utöver potatisbullar.”

Han visste att det var sant, men det var ju inte för att han tyckte att hans egen mat var äcklig. Tvärtom var han en utomordentlig kock med flera otroliga maträtter i sin repertoar. Det var bara det att lägenheten redan stank av eget beröm, han hade inte så många andra att prata med.

”Kan du öppna och kolla hur potatisbullarna ser ut?”

Han nickade, vände sig om och kikade in i ugnen. ”Gulbruna …”

”Är de klara?”

”Spelar det nån roll?”

Han satte sig i vardagsrumssoffan tillsammans med sig själv och letade efter något på Netflix som skulle hjälpa honom att glömma hela potatisbulls-slentrianen. Det fick inte heller vara några filmer eller serier om relationer, för då skulle han försvinna ner i sin ensamhet. Inte heller program om natur och rymd, för då skulle han bli för liten för att ens kunna lyfta gaffeln. Komedier påminde honom om hur roligt allt borde vara, och sorgliga filmer påminde honom om hur lite han kände överhuvudtaget numera.

”Hur länge sedan var det vi pratade med nån?” frågade han.

”Du var ju på jobbet igår, så en dag sedan”, svarade han.

”Håller vi på att bli nervvrak?”

”Tala för dig själv. Jag har aldrig mått bättre.”

Det gladde honom att han åtminstone hade sin känsla för sarkasm i behåll. De åt under tystnad och tittade på ett program om folk som gjorde bort sig i köket.

När det bara var en potatisbulle kvar frågade han sig själv: ”Vad vill du göra nu?”

”Ska vi hångla upp varandra mot en vägg och gå och lägga oss tidigt?”

Han gav sig själv en inte alltför oskyldig blinkning, men möttes inte av något annat än en trött blick.

”Nej, jag orkar inte ikväll.”

Han suckade. ”Jaja, grannarna lär ju ändå undra snart vad vi håller på med så här dags om kvällarna.”

”Och jag måste väl vattna växterna …”

”Vill du ha sista potatisbullen?”

”Nej, ta den du. Jag var ändå inte hungrig.”

Han reste sig ur soffan och gick för att fylla på vattenkannan. Stängde av teven i farten.

Han satt kvar och tittade in i den svarta skärmen. En dunkel spegelbild av han själv tittade tillbaka innan den sträckte sig efter den sista potatisbullen.