Kriterier för nya flickvänner

Det var tyst, mörkt och kallt. En för länge sedan frånflyttad spindelboning samlade damm ovan på hans eget damm. Hans luddiga armar längtade efter kärlek. Bara lite uppmärksamhet hade varit fint nog, men det var ingen som erbjöd varken eller. Startat konversationer hade han gjort hundra gånger, men lådorna ville inte prata. En råful tevebänk väntade på att hans dödsdom skulle verkliggöras, medan förrådets översittare, den stora lådan med juldekorationer, bara flinade åt hans tårar. Han var ju en av dem, en luddig och glittrig julgran, men de fina dekorationerna i lådan ville inte veta av honom. Då kanske de skulle gå samma öde till mötes. Om bara någon kunde förbarma sig över honom? Hänga en kula i en av hans grenar en sista gång, så han fick känna hur det kändes. Kanske kunde någon till och med montera hans fötter, så han slapp stå och luta sig mot påsen med gamla skor. Till och med de fula gråsuggorna var friare. De sprang runt på betonggolvet och såg ut att ha fasligt kul. De dansade runt honom, kanske för att göra sig lustiga.

Nattens Väktare satt och drömde sig ut genom fönstret. Suckade längtansfullt men vemodigt. Vem var den rätta för honom? Var det hon där nedanför fönstret som rastade hunden? Var det hon som mött han blick på bussen häromdagen? Var det någon han inte ens träffat än, eller kanske någon han känt sedan länge? Det var ovissa tider. Kärleken var en gåta, och någonstans därute fanns ett svar. Kärleken var en lek, men han var som barnet som fått hosta och fick stanna inne istället för att vara ute och leka. Kärleken var…

”Det viktiga är julgranen”, sa Superkissaren, hans lillasyster.

”Julgranen?”

”Om hon accepterar julgranen så lär hon acceptera dig!”

Den fula julgranen han i sitt tidigare singelliv brukade ställa fram till jul och klä lite ironiskt, hade sedan fyra år tillbaka fått stå i förrådet medan hans flickvän tog fram det julpynt hon tyckte var lämpligt. Hans gran hade inte längre varit välkommen i hemmet.

Men nu var han ju singel och kunde ta fram granen igen. Den var vit med fluffiga och glittriga grenar, såg lite ut som en fjäderboa som muterats till julgran.

”Det är ju bara en gran …” sa Nattens Väktare.

”Det är en symbol för vem du är!” utropade Superkissaren och hoppade upp på köksstolen. ”En störtful gran som du dekorerar med glittriga dinosaurier! Det är precis som du: ful, men charmig och ganska kul!”

”Tack …”

”När granen står bortglömd i förrådet, är det egentligen DU som står där. Din själ. Allt det som är du har du ställt bland annat skräp som ingen vill veta av! HUR KAN DU GÖRA SÅ MOT DIG SJÄLV???”

”Jaja, jag tar väl fram den då.”

”SÅ SKA DET LÅTA!” ropade hon och hoppade upp och ner. ”Ingen ska längre säga till dig att din fula gran inte får vara med!”

Det var fortfarande mörkt och kallt, men Superkissarens brandtal spred sig ände ner till förrådet. Lådorna tittade på varandra, pratat spred sig mellan gråsuggorna. Julpyntslådan fnös högtidligt, det var säkert bara snack. Men till och med påsen med skor visste att förändringens tid var kommen. Nästa jul skulle bli en jul att minnas, och den fula julgranen som stått ensam i ett hörn och gråtit för att ingen tyckte om honom, han var plötsligt hedersgästen.