När en låda talar skånska

Det var dålig stämning i den stora trean i Dalby City. Alla visste vad det innebar när flyttlådorna stod där, inklämda mellan fåtöljen och väggen, och väntade. Flyttlådor hade inte mycket att glädjas över i livet. De var fula varelser som oftast gömdes i ett förråd, och så länge de inte innehöll julpynt som togs fram en gång om året, fick de ofta ägna sitt liv i förrådet. Aldrig hörde de någon säga ”Vill du se den nya flyttlådan jag köpte häromdagen?” Aldrig var det någon som dekorerade med en flyttlåda, eller använde dem som vardagsrumsmöbler. Vikas upp, fyllas, flyttas, tömmas, vikas ihop, gömmas. Det var en flyttlådas liv. Och kanske kunde man tro att det var synd om dem, men då trodde man fel.

De snackade oavbrutet och gjorde sitt bästa för att överrösta alla andra. Kommenterade allt de fick syn på. Visslade efter den snygga lampan i hallen, ropade ”Snygg sittdyna” efter soffan. Kastade förolämpningar efter tevebänken. ”Hur har den fula typen fått tag på en så tjusig teve?” De betedde sig som riktiga tölpar som aldrig träffat folk förut.

”För bövelen”, sa Nattens Väktare till lådorna. ”Ser ni inte att de blir obekväma när ni håller på så där?”

Och som varje gång man kommenterar en lådas ohövliga och oftast sexistiska hade de svar på tal. Inga vettiga svar förstås, men de dög till att överrösta Nattens Väktare när han försökte resonera med dem.

”Ah, var inte en sån kärring.”

”Du är ju kass.”

”Jag sa ju bara det ingen annan vågade säga.”

Nattens Väktare himlade med ögonen. Det är därför flyttlådor står hopvikta i förråd året runt, tänkte han och började fylla en av dem med sin skivsamling.

”Miles Davis, Pink Floyd. Joni Mitchell. Chopin…” sa flyttlådan. ”Lyssnar du bara på deprimerande musik?”

”Jag lyssnar bara på bra musik”, svarade Nattens Väktare.

”Var har du Hasse Andersson? Danne Stråhed?”

De andra lådorna började skråla ”När en låda talar skånska.”

Nattens Väktare svarade genom att sätta på sig hörlurar och försöka överrösta de ihåliga tondöva rösterna, men när lådorna tog i och sjöng ”De var guld och bruna lådor” fick han nog och bar ut dem till köket och stängde dörren. Sen sjönk han ner i sin fåtölj.

Ifrån alla hemliga rum och vrår kom nu de inneboende krypande tillbaka. Hunden Chaplin avskydde flyttlådor och gömde sig så fort han såg en. Papier-machégiraffen Juanita var på tok för fin och sofistikerad för att dela syre med dem. Hon hade marscherat, med näsan i vädret, till sovrummet när vår Nattens Väktare började vika upp dem. Till och med Badankan, som annars inte viker en tum för någon, tyckte att de var för mycket och la sig i badkaret en stund.

”Det är bara tillfälligt”, sa Nattens Väktare till alla djur, saker och möbler som blängde anklagande på honom. ”Så fort jag får möjlighet gömmer jag undan lådorna igen.”

Chaplin la huvudet i sin husses knä och försökte använda sina mind control-ögon. ”Flytta inte husse. Stanna här.” Men han var inte dummare än att han snart insåg att det inte skulle fungera hur länge han än satt och glodde.

Juanita viftade så sorgset hon kunde med sina långa ögonfransar, och Badankan pep en vemodig melodi för att fylla vår maskerade hjälte med skuldkänslor.

”Men tänk så fint det kommer bli i Lund”, sa Nattens Väktare. ”Där kanske det finns vackra tikar att lukta på. Och jag tyckte att jag såg minst en ståtlig giraff sticka ut huvudet genom ett fönster när jag tittade i området.”

”Finns där badankor med?” sa Badankan och lät mer uppspelt än badankor vanligen gör.

”Massvis! Lund är en riktig badankestad!”

Det snackades och diskuterades en stund, sen såg de alla mycket gladare ut och Nattens Väktare kunde ta fram flyttlådorna igen. De hade blivit på dåligt humör efter att diskmaskinen gett dem en rejäl utskällning, så nu var de tysta och medgörliga. Ett tag i alla fall.