Girafftricket

Mest liknade 2019 ett slabbigt dansbandshak. Det vill säga: han hade sett fram emot att lämna året och glömma bort så mycket av det som möjligt. Fördelen med ett dåligt år var att nästa troligtvis skulle vara bättre.

”Säg inte för mycket nu”, sa Badankan. ”Du blir bara besviken.”

Maskerade hämnare behövde inte lyssna på sådana negativa kommentarer. Det gällde att tro på sig själv. Och visst, han hade många gånger sagt att han skulle gå ut och ta över världen, för att i slutet av kvällen konstatera att han på sin höjd bestämde i sin egen soffa.

Kärlekslivet var inte bättre. Tänkte han tillbaka på den där kassörskan han brukade flirta med för några år sedan, eller alla kortvariga romanser han haft under livets bussfärder, då verkade ju onekligen misslyckandena ligga honom naturligt. Hur mycket han än funderat och förberett de bästa replikerna, när han väl stod inför sin (senaste) livs kärlek försvann orden ner i halsen. ”Jaha, brukar det vara mycket snö uppe hos dig på vintern?” kunde han höra sig själv fråga. Mitt i sommaren. Och inte brydde han sig om snö, eller vädret alls. Men det var allt som kom ut när superhjältar var kära, nervösa och livrädda för tystnad.

Men nu var det snart slut på singellivet, för Nattens Väktare hade en plan.

”Säg inte för mycket nu”, upprepade den tjatiga gummiankan. ”Du gör bara bort dig.”

Han svarade inte, gick bara fram till fönstret och tittade ut. Hon fanns, han kände det på sig. Nära dessutom, och han hade betet.

När han öppnat fönstret så mycket det gick, och den råa januarikölden gjorde sig påmind, ställde han dit giraffen Juanita. Han ställde henne så att huvudet stack långt ut på innergården.

”Så där ja”, sa Nattens Väktare. ”Nu är det bara en tidsfråga.”

”Va gör du?”, frågade Badankan.

Juanita undrade samma sak, men hon var som vanligt inte så pratsam.

”Girafftricket.”

Badankan skakade sitt lilla ovettiga gummihuvud. Vad visste väl badankor om girafftricket? tänkte Nattens Väktare. Så länge kvinnan i hans liv hade vett att gå förbi fönstret skulle det fungera förträffligt. Hon skulle se giraffen och tänka ”JA! Där bor han! Sista biten i mitt livs pussel! Vem skulle annars äga en giraff? Bara de mest charmerande superhjältar äger ju en sån!”

Det gick inte mer än fem minuter, sen var det hutlöst kallt i vardagsrummet. Och fortfarande hade ingen gått förbi och charmats omkull av 32åringen som ställt sin enorma papier maché-giraff i fönstret. Vår kärlekshungrande hjälte gick och hämtade en filt.

Efter en halvtimme hade krukväxten dött av köldskador och Nattens Väktare satt inrullad i femton filtar och dubbla strumpor med tofflar utanpå. Han huttrade så charmerande han kunde.

”S-s-s-s-n-aaaarrrrrr-t”, viskade han.

”Säg inte för mycket nu. Du blir bara …”

”Håll näbb, anka!”

Men för att giraffen skulle få bästa möjliga exponering kanske han fick tänka större än sin innergård. Resten av lägenhetens krukväxter drog ett lättnadens andetag när han äntligen stängde fönstret. Med Juanita under armen tågade han ut till busshållplatsen som låg nära. Tänk så många som åker förbi här dagligen, tänkte han. En av dem måste ju vara kvinnan i mitt liv.

Juanita tyckte att det var lite tråkigt att stå på busshållplatsen och bara se på buss efter buss som passerade. En chaufför stannade bara för att tala om att Nattens Väktare inte fick ta med sig henne på bussen. Hade hon varit en talande giraff hade hon sagt gubben ett och annat. Nu fick det duga att himla med ögonen.

Nattens Väktare började också tappa tålamodet. Kanske skulle han testa att gå till naturområdet? Där fanns en liten gullig ravin och en massa träd och grejer. Då skulle kanske inte Juanita se så malplacerad ut heller. Ja, det skulle garanterat funka.

”Säg inte för mycket nu”, tyckte han sig höra Badankan säga, men så kom han på att hon stannat hemma. Och det kunde hon gott fortsätta med, för nu gällde det att frambringa de positiva energierna.

Väl vid ravinen ställde de sig under ett träd invid gångstigen. Första personen som gick förbi var en liten söt tant. Han vinkade och hälsade artigt, men den lilla tanten stirrade förskräckt på honom, som om han var en galning på vift, och vände helt om.

”Vad var det för sätt? Hälsar man inte på varandra i Lund”, frågade han Juanita. ”Eller har hon aldrig sett en giraff förut?”

Två unga kvinnor kom joggande längre bort. Perfekt, tänkte vår hjälte. Nu gällde det att komma på något trevligt sätt att hälsa, så det inte blev som med tanten. ”God dag” var gulligt lillgammalt, men lite töntigt. ”Tjena” krävde en speciell personlighetstyp, han var helt enkelt inte cool och självsäker nog. Joggarna kom närmare. ”Tjolahopp” var lite konstigt. De var otroligt snabba joggare, han var tvungen att komma på något snart. ”Hoj” hade varit roligare om de cyklat, och ”Hallå” lät som om han pratade i telefon. De var nästan framme nu. De hade i alla fall sett Juanita. Bra, då kunde han säkert improvisera. Något som väcker uppmärksamhet. Något minnesvärt.

”HEJ!!!” vrålade han när joggarna var precis vid honom.

De hoppade skrämt till, ökade på takten och försvann fortare än ögat kunde uppfatta.

Varför hade han skrikit så där? Och varför hjälpte inte Juanita till?

Det fanns två svar. 1: Hon var gjord av papier maché. 2: Hon var upptagen med att, på insidan, skratta åt vår hjälte. Lika så bra att han inte visste om det.

Fler människor passerade honom. Han nöjde sig med att nicka och le lite försiktigt, men de flesta tittade bara konstigt på honom. Efter någon timme gav han upp, tog Juanita under armen och gick hem igen. Där väntade Badankan i hallen.

”Äsch, det är ju bara första januari än så längre”, sa hon. ”Du har hela året på dig.”

”Säg inte för mycket nu …” sa Nattens Väktare och gick i sängs igen.