Hundlösheten

”Kan du inte ligga lite tyngre?`”

”Men snälla du”, sa Badankan. ”Jag innehåller bara luft, jag kan inte vara tyngre.”

”Men du kanske kan vrida och vända lite på dig?”

”Jag sitter nog hellre i fönstret än i ditt knä om du ska vara petig.”

Lika bra, tänkte Nattens Väktare. Badankan var inget substitut för hunden Chaplin. Hon kunde varken sucka eller snarka heller. La han henne i Chaplins korg såg hon bara liten och malplacerad ut. Chaplin var stor och lurvig, blev varm och go när han sov, och så luktade han Chaplin.

Badankor luktar bara gummi. De fäller inte ens hår, men det hade Nattens Väktare i alla fall tänkt på i förväg och därför sparat en liten tuss Chaplinhår.

Chaplin var bortrest. Ungefär 90 mil bort befann han sig, vår hjältes ögonsten. Först i mars skulle de träffas igen. Tills dess fick den lilla Chaplintussen duga, trots att den tappat lukten för flera veckor sedan, och den blev inte varm och mysig av att ligga i knät. Den sprang inte och mötte Nattens Väktare i dörren när han kom hem, och den hämtade inte Bert Karlsson (en liten rosa och tuggvänlig gris) för att leka. Sanningen att säga var den lilla tussen ganska personlighetslös, speciellt jämfört med Chaplin.

Som en av hans psykologer brukade fråga: ”Vad gör du idag för att förbättra din situation?”

Det var länge sedan han var hos psykologen, men han hade svarat att han sparade pengar till en större ryggsäck, så han med enkelhet kunde ta en hund som gick förbi. Det fanns trots allt rätt många som gick lösa i området. Dessvärre var de flesta väldresserade och gick inte fram till främmande superhjältar utan att fråga matte eller husse först.

Att råka få med sig en kopplad hund hem skulle ju kunna vara en intressant isbrytare. Tänk vilken konversation han skulle få ha med hundägaren, och så hade han ju aldrig åkt polisbil heller.

Det var nog ingen bra idé att kidnappa hundar, för även om han skulle lyckas hade han inte kunnat leva med vetskapen om att det någonstans satt en hundägare som blivit av med sin hund och nu var otröstlig. Han visste allt för väl hur det kändes att plötsligt och olustigt försöka finna sig i att livet som hundägare var över.

Singellivet var kanske inget han skulle välja självmant, men han kunde faktiskt leva med det. Hundlösheten däremot var som ett ämne i luften han var allergisk mot. Han blev slö och nedstämd, ögon rann konstant och huden kliade. Ibland försökte han klicker-träna giraffen, vilket så klart inte gick, och det i sin tur ledde till frustration. Och även om promenader med sig själv var givande och nyttiga på sitt sätt, kändes det mycket bättre att ha en Chaplin att prata med.

Men det var inte helt hopplöst. Med varje promenad han tog ökade han chansen att utsättas för hundtricket, och om inte det fungerade hade han bara trettiotre år kvar till pensionen. Då skulle han bli en av de där älskvärda pensionärerna som jättegärna vaktade hundar under dagarna utan att ta något betalt.