Konsten att INTE vänta på kärleken

Tricket var att inte vänta, utan sysselsätta sig. Det tänkte i alla fall Nattens Väktare som definitivt inte väntade på kärleken, utan sorterade sin boksamling. Kom han bara upp i ett tillräckligt högt tempo, och åtminstone på ytan verkade tycka att det var riktigt trevligt, så pass att han inte skulle byta syssla oavsett vad för alternativ som erbjöds, då skulle kärleken säkerligen tränga sig på. Den som är för desperat får ofta fortsätta vara det en väldigt lång tid framöver.

”Och inte är jag desperat”, sa Nattens Väktare med rösten full av övertygelse. ”Eller hur, Badankan?”

”Nej, inte är du desperat”, sa Badankan med rösten full av … något annat.

”För vi har det fint på egen hand, eller hur?”

”Absolut …”

”Och snart har vi en färdigsorterad boksamling.”

”Oh. Så bra.”

Nattens Väktare valde att inte prata mer med sin badanka. Han hade en känsla av att hon inte var helt uppriktig. Och uppriktighet var av största vikt när man väntade på kärle … Sorterade sin bokhylla.

Han sorterade böckerna i alfabetisk ordning, men kärleken hade fortfarande inte ringt på dörren när han var klar. Sen provade han att ställa böckerna i färg- och storleksordning, men det fungerade inte heller. Tematiskt blev ruskigt svårt då han inte läst mer än hälften av böckerna. Han var en långsam läsare och det skulle ta evigheter att få ett uppriktigt resultat, och han var en värdelös lögnare, så om hans framtida kärlek (den han definitivt inte väntade på, alltså) skulle fråga honom om hur han sorterat boksamlingen skulle han genast avslöjas.

Men mitt i det häftiga funderandet hörde han något. Hade han blivit så engagerad i sorterandet att kärleken redan trängde sig på? Han rusade till ytterdörren, men det var ingen där. Ljudet kom ifrån badrummet.

Där inne hade två gamla svettiga strumpor verkligen funnit varandra på badrumsmattan och kysstes som bäst när vår hjälte ryckte upp dörren.

Det är lite svårt att beskriva hur en svettig strumpa ser ut när den blir generad, så vi hoppar raskt över det. Nattens Väktare bestämde att i hans lägenhet var det bara han som fick ha ett kärleksliv, och om strumporna legat i tvättkorgen så länge att det klättrat ut och börjat vänslas var det dags att tvätta.

”Och när är det mer opassande att kärleken ringer på dörren än när man sorterar sina smutsiga underkläder?” sa Nattens Väktare och hoppades innerligt på att inte bli avbruten.

Men mitt i sorterandet av kläder hörde han återigen ett ljud. Det liksom bubblade av kärlek. Den heta sorten dessutom. Han snyggade till fladdermusöronen i spegeln och sprang åter till ytterdörren, men det var inte därifrån ljudet kom nu heller. Det inte bara bubblade nu, det lät som om något kokade över, och mycket riktigt, i köket stod den kvarglömda spagettin i en kokande gryta.

Vår hjälte hade tur i oturen. Det var inte kärleken som hade kommit på oväntat besök, trots att han varit upptagen med tvätten. Å andra sidan hade spagettin blivit al dente.

”Och jag som älskar att äta spagetti i ensamhet!” utropade Nattens Väktare med så mycket uppriktighet han kunde frambringa. Så mycket uppriktighet att det inte fanns någon uppriktighet över till att laga något gott att ha till spagettin. Istället klickade han i lite margarin och åt direkt ur grytan. Han var tydligen hungrig, för han satte sig direkt på golvet och slevade i sig. Hade han lagat en romantisk middag för två, med en helt magisk sås, tänt ljus och hällt upp rödvin i två glas, då hade han fått äta ensam. Men nu hade maten blivit så pinsamt ihopslängd att det vore ett under om inte kärleken plötsligt dök upp och ville bevisa att vägen till hennes hjärta gick via magen.

Och kan ni tro? När han satt där på golvet, slafsig av margarin och spagetti i hela ansiktet, då kände han plötsligt en närmast kittlande känsla i magen. Kärleken var så stark att det nästan gjorde ont, kände han när han gick mot ytterdörren. Riktigt ont, så nog var det väl kärleken?

Nej, det var maginfluensa.

”Se det från den ljusa sidan”, pep Badankan. ”Nu kommer kärleken definitivt dyka upp, för det kan ju bara inte vara mer opassande än nu.”

”För all del”, suckade vår sängliggande hjälte. ”Men då måste jag ju genast skicka hem henne igen.”