Luften tjocknade i det redan kvava rummet. Dammråttorna
runt det knappt upplysta bordet drog efter andan. Den yngsta och mest oerfarne
la spelkorten på bordet och sträckte sig efter pistolen. Nattens Väktare var
här, och i den mörka siluetten lyste ögonen ilsket vita. Den unga dammråttan
kom på bättre tankar och la tassarna i knät.
”Är det här ni har gömt dem?”
frågade Nattens Väktare.
”Vem är det som frågar?”
frågade den äldste och mest arroganta dammråttan, Don Damm. ”Vi är mitt i en
pokermatch.” Han vinklade den av rökångor gulnade taklampan mot vår hjältes
ansikte. Inte för att han inte visste vem hämnare med fladdermusöronen var. Don
Damm var en upptagen dammråtta med affärer att uträtta, spel att vinna, och
ingen tid att lägga på läderklädda clowner.
”Ut med språket, dammråtta!”
röt Nattens Väktare.
Hade dammråttorna haft något
blod hade det frusit till is, sedan tinat av de kraftiga vibrationerna i
luften, och smugit ut medan tillfälle fortfarande fanns. Men de hade inget
blod, vilket syntes tydligast på Don Damm som log överlägset.
”Många ting flyter rakt i
tassarna på mig, som du vet”, flinade han. ”Det är en fråga om att veta var man
ska leta.”
”Don Damm, din usla hög av hudavlagringar”,
väste Nattens Väktare. ”Var är mina chips?”
”Jaså, det är chipsen du vill
ha”, svarade han och blinkade mot sina undersåtar. ”Glöm det. Det här är
dammråttornas värld. Ingen plats för sådana som dig.” Han knäppte med fingrarna
och ljudet av någon tung som vände på sig hördes från rummets mörka hörn. ”Men
det är inte bara dammråttornas värld. Här bor smulor, strumpludd och …”
Nattens Väktare gillade inte
det breda leendet i Don Damms ansikte.
”Och vaddå?”
”Ludde.”
Vår hjälte hann bara se de tio
illröda ögonen som tändes i mörkret innan ägaren till dem, en enorm spindel med
ludna ben och två enorma betar, kastade sig mot honom. Nattens Väktare slog
vilt omkring sig medan Don Damm och hans kumpaner hånskrattade. Men det var
inte över än, för ingen superhjälte med vett ger sig in i dammråttsterritorium
utan en plan B.
Ögonen i Luddes ansikte
bleknade när Batdammsugaren kom vrålande genom dörren och slukade Don Damm som
inte ens fick tid att sätta skrattet i halsen. De andra dammråttorna försvann
in i gapet därefter, medan spindeln tog tillfället i akt och försvann så där
fort som bara spindlar kan.
”Va sjutton gör du där under?”
frågade Badankan. Hennes röst kom från ovan, som om hon var något gudomligt
väsen som tröttnat på tramset.
”Stör mig icke! Jag letar
efter mina chips”, svarade Nattens Väktare, ”men de där förbannade dammråttorna
vill inte berätta var de gömt dem.”
”Det kan jag berätta med en
gång var chipsen är”, sa Badankan. ”Och inte är de under soffan, så där behöver
du inte ligga och kräla.”
Nattens Väktare ålade ut, täkt
med damm, brödsmulor och gamla avlagda spindelben. Han borstade av det mesta
och frågade sen med rosslig röst ”Var är de någonstans då?”
”De chipsen har du ätit upp
för länge sedan.”
”Men jag är helt säker på att
jag sparade lite i påsen.”
Badankan tittade på honom med
ett föraktfullt höjt ögonbryn.
”Kanske några smulor bara …”
mumlade vår modstulne hjälte.
”Det är nog dags att lägga om
kosten lite”, sa hon. ”Det börja likna ett chipsberoende.”
Det blev tyst i några
sekunder, under vilka Nattens Väktare kanske tänkte på om hans vän hade rätt i
det hon sa, eller tänkte han kanske på hur mycket tid och energi det skulle ta
att gå till Ica och köpa mer chips. Vi får aldrig veta, för utan ett ord gick
han till köket och hämtade fram en morot ur kylskåpet. Sen gick han och la sig,
förmodligen missnöjd med sin kostliga nedgradering, men åtminstone nöjd med att
ha dammsugit under soffan.
Samtidigt på fönsterbrädet satt nu Badankan och spindeln
Ludde och delade på de sista smulorna i en bortglömd chipspåse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar