Den oväntade svartsjukan

Han vågade nästan inte andas, och varenda tangent han tryckte ner tycktes braka som åskknallar. Kunde inte allt bara föra lite mindre väsen? Hur kunde en superhjälte smyga med något om datorn skulle börja surra så här för varje ny flik han öppnade. Som om den ville skvallra på honom.

Varannan sekund vände han sig om för att se att ingen såg honom och det han höll på med. Och visst var han en vuxen människa som bästa bestämde själv vad han skulle lägga sina surt förvärvade pengar på. Men en verkligt vuxen människa hade inte ens tänkt tanken på att spontanköpa ett nytt trumset istället för allt det pengarna skulle gå till. Vad nu det var för något? Och här var ju ett digitalt trumset med en high-hat som rörde sig upp och ner, precis som på ett akustiskt. Och här kunde han få dubbelpedaler till bastrumman för bara tvåtusen kronor extra.

Ett bekant pip hörde bakom honom. Han behövde inte vända sig om för att veta att han var avslöjad. Badankan hade han levt med så länge att han hörde undertoner av besvikelse i hennes pipande.

”Fast nu var det ju inte det här du skulle köpa”, sa hon.

Han klickade ner de femton flikarna med fantastiska erbjudanden på drömtrummor och suckade.

”Jag planerade lite bara …” sa Nattens Väktare och reste sig ur stolen.

En huggande smärta av dåligt samvete spred sig i kroppen. Nej, det var hans besvikelse över sig själv. Nej, inte det heller. Det var ryggen som smärtade. Som om någon tvingat in en istapp mellan ryggkotorna. Helst ville han skrika rakt ut, men Badankan satt på fönsterbrädet och avkodade vartenda ansiktsuttryck han gav ifrån sig. Han satte sig ner igen och gnölade så tyst han kunde.

”Har du ont någonstans”, pep den självgoda ankan.

”Nej …”

”Är du riktigt säker?”

”Kanske lite i ryggen. Har nog kommit åt en nerv.”

Badankan log med spelat medlidande.

”Stackarn”, sa hon. ”Det är inte så att du behöver köpa en ny säng?”

”Nja, jag har inte råd just nu.”

”Nej, men du. Du kan ju alltid sova ovanpå ditt trumset om du beställer det.”

Nattens Väktare reste sig från stolen i protest, och landade på golvet efter ännu ett hugg i ryggen. Där låg han med ansiktet begravet i vardagsrumsmattan och andades in fotsvett och damm. Hur hade det blivit så här? Varför hade han aldrig råd ett köpa en ny säng? Han jobbade ju konstant och borde ju ha varit rik som en hel trollfamilj för länge sedan. Varför kunde han inte hantera pengar så som det förväntades av någon som skulle fylla trettiotre?

När han inhalerat en fjärde dammråtta krälade han ifrån mattan och mot bäddsoffan han sov i. Han var trött och sur och ville bara sova bort ryggontet, men så länge ryggontet var bäddsoffans förtjänst skulle det förstås aldrig gå. Han avskydde att erkänna det, men Badankan hade rätt. Och dessutom, om han nu skulle råka på kärleken skulle han nog ha större glädje av en riktig säng att dela, än av ett trumset.

På Ikeas hemsida fanns en säng som skulle bli utmärkt, konstaterade han efter en snabb sökning på mobilen. Och så skulle han kunna köpa en ny kudde, och en ny bäddmadrass. Slå ett slag för hälsan.

”Men det är väl inte riktigt lika kul?” hördes en röst under honom.

Nattens Väktare såg ingen där. Bara den gamla slitna bäddsoffan.

”Vem sa det där, och vad menar du?”

”Jag menar bara att om du ska bli bra på trummor är det tid att investera i ett bra trumset. Du har ju redan mig att sova i.”

Nattens Väktare kom på sig själv med att tänka att det var en vettig tanke. Men så klart låg det väl i bäddsoffans intresse att det inte kom någon ny och fräsch dubbelsäng och tog hennes plats.

Lite mer diskret sökte han vidare på Ikeas sängutbud.

”Åh, älskade du”, sa bäddsoffan. ”Hur många år har vi känt varandra? Tänk alla minnen vi delar.”

”Minnen?”

”Ja, din första lägenhet. Alla filmer vi sett. Alla mackor du ätit i mig”, sa hon med en, för att vara bäddsoffa, oväntat nostalgisk röst.

Nattens Väktare kunde inte hålla sig ifrån att bli lite rörd. På många sätt var bäddsoffan hans närmsta vän, för hon var alltid där. Hon definierade hans hem, och all symbolik som låg i att det var där han började och avslutade sina dagar. Ja, denna bäddsoffa var en del av honom. Deras liv var hoptvinnade, de behövde varandra. Vad skulle han vara utan…

”Alla kärleksmöten vi delat”, sa bäddsoffan.

Den där snuskiga bäddsoffan. Hade hon tjuvtittat under alla hans … kärleksakter? Hade hon sett allt? ALLT? Nattens Väktare rös vid tanken. Det var så genant att han inte ens förmådde bli röd i ansiktet. Han stängde sovrumsdörren och la sig på mattan i vardagsrummet. Ignorerade bäddsoffans desperata rop efter honom.

Visste hon hur han såg ut naken?

Han kunde inte skaka av sig tanken. Ju förr han kunde kasta ut den svartsjuka bäddsoffan desto bättre. Och alla andra möbler med. Vem visste vad de hade sett? Han var tvungen att göra sig av med alla vittnen.

”Hörrö, jag har hört om ett ställe som säljer väldigt prisvärda trumset”, sa vardagsrumsmattan.