Rutiner

Vardagen var en ranglig konstruktion, byggt direkt ovanpå ett bottenlöst hål av galenskap. Ibland när Nattens Väktare stod för länge i vardagsrummet utan att göra någonting alls kunde han känna hur det rörde sig under golvet, hur rösterna ropade efter honom. ”Bryt upp parketten, kom igen. Det blir spännande. Fall handlöst, vettja. Se om du kan klättra upp igen.” Det var i de där stunderna av osäkerhet, när han inte hade kontroll på saker. När kaffet tagit slut, när han fått den dumma idén att bjuda ut nån på date, eller när högarna av tomma chipspåsar kastade allt för mörka skuggor över honom. Galenskapen väntade under ytan, och det enda som höll den i schack var vardagsrutinerna. Rutiner, rutiner, rutiner. Kalla honom tråkig, men utan rutinerna hade förmodligen förångats av stress och ångest.

Från det att klockan ringde vid 4 på morgonen, till att han nyduschad och med frukost i magen gick till bussen, var allt en noggrant planerad koreografi, ett dansnummer han utförde varje morgon. Från sängen till kaffebryggaren, till duschen, till köksbordet. Och på väg till bussen kollade han klockan när han passerade särskilda ställen. Allt var perfekt i tid, enligt rutinerna.

Därav var frågan Nattens Väktare nu ställde sig, där han stod på den regniga busshållplatsen onsdag morgon, som han alltid gör, av högsta relevans: ”Var tusan är alla?”

Hållplatsen var inte tom, men det var fel folk som stod här. Det gamla paret som brukade hoppa av vid Komvux, var höll de hus? Alla de yngre som brukade prata spanska med varandra och hoppa av på Universitetssjukhuset, hade de tagit sovmorgon? Samtidigt? Inte ens tanten som brukade sätta sig i sätet bakom honom och lösa korsord var på plats! Istället stod där en rund snubbe med keps och tuggade tuggummi, och två skolungdomar. Vad gjorde de uppe så här dags? De kunde vara inte vara äldre än femton!

Vår hjälte tittade nervöst på klockan. 5.38, bussen skulle snart komma. Enligt hans klocka, ja. Hur visste han att den gick rätt? Den kunde ju ha ställt om sig under natten.

Fobin gjorde sig påmind. Det fanns inget så obehagligt i världen som tanken på att komma försent. Underlandets vita kanin rusade fram och tillbaka mellan hjärnan och hjärtat, fick inte komma försent! Hellre en halvtimme tidig än två minuter försen, vilket hade varit en katastrof. Han konstaterade att hans klocka stämde överens med den som hängde ovanför busskuren, men det lugnade honom inte när han insåg att den hade stannat.

Rutinerna. Hade han klivit upp senare än vanligt? Kände han sig utvilad för en gångs skull? Nej, faktum var att han var tröttare än vanligt, men det kunde ha att göra med stressen.

”Ursäkta”, sa Nattens Väktare till snubben med kepsen. ”Vet du vad klockan är?”

”Det vill jag inte ens tänka på”, svarade han.

Nattens Väktare visste inte om han vågade fråga igen, utan ringde Fröken Ur. Var det ett tecken på att han var gammal? Visste femtonåringarna om att det fanns en Fröken Ur att ringa om man av någon outgrundlig anledning inte hade något annat sätt att ta reda på vad klockan var?

Nej, allting stämde. Tiden i alla fall. Var det för att det var sportlov? Eller hade han råkat kliva ur sängen i en alternativ dimension. En där ungdomarna åkte till skolan strax innan 6 på morgonen?

Där var avgrunden igen, den lyste galenskapsgrönt under kullerstenen. Rutinerna, tänk på rutinerna. Klockan slog 5.42, en minut kvar. Inte falla nu, han var ju på väg till jobbet, han var pigg och utvilad, han var inte det minsta störd av att en massa främlingar stod på busshållplatsen.

Då kom hon. Kvinnan som uppskattningsvis var i hans ålder och såg lite ut som en So-lärare. Det var i alla fall den bild han hade av henne, och att hon var social då hon alltid stod och pratade med de andra resenärerna.

Nattens Väktare krängde av sig hörlurarna, han hade ändå inte förmått sätta igång något att lyssna på mitt i paniken.

”Gud va glad jag är att se dig!” utropade vår hjälte och insåg samtidigt att det var det första han någonsin sagt till henne.

Hon insåg nog samma sak och tog reflexmässigt två snabba steg bakåt. ”Vadå?”

Han tog upp telefonen för att förklara att hans klocka gick fel, men då såg han problemet. Under 5.43 stod det inte ”onsdag” som det brukade göra på onsdagar. ”Torsdag 20 Februari” lös med stora vita tecken. Hans tog aldrig bussen så här dags på torsdagar. Faktum är att han var ledig på torsdagar. Det fann ju inget som sa att inte de andra passagerarna också var lediga på torsdagar.

Men kvinnan hade redan gått ifrån honom innan han fick en chans att förklara det dumma misstaget. Hon stod en bra bit ifrån busskuren och sneglade på honom, som om han var någon galning. Vad skulle han nu göra?

Ja, det är frågan. Vad gör han nu? I skrivande stund har fortfarande ingen sett honom. Åkte han till jobbet trots att han är ledig? Nej, vi har ringt och hört, men han har inte dykt upp. Åkte han hem? Inte enligt Badankan och giraffen Juanita. Öppnade sig marken och han försvann ner i galenskapen? Åkte han med regnvattnet ner i en avloppsbrunn och försvann ut i havet? Kanske har inget av detta hänt, kanske fortsatte historien. En superhjälte som ramlar utanför sina vardagsrutiner går det aldrig att veta så noga med.