Tvättkorgen gäspade från ett hörn i badrummet. Ännu en
lång och hård dag till ända. Om han nu bara kunde få sätta sig i den bekväma
fåtöljen i vardagsrummet en stund. Avnjuta ett glas rött med fötterna på
fotpallen, titta på regnet och njuta av ett väl utfört arbete. Men nej, en
tvättkorg hade sin plats i badrummet, och han hade inga fötter att vila på en
pall och ingen mun att avnjuta ett gott vin med. Till råga på allt var
badrumsfönstret placerat så högt upp att han inte såg ut genom det.
En ovetande läsare kanske tror
att Tvättkorgen inte fyllde ett större syfte än förvaring av kläder som ska
tvättas. Det må vara sant för andra tvättkorgar, men inte för den som stod
hemma hos Nattens Väktare. Han hade följt sin ägare i flera år, sett kärlekar
komma och gå, och klädstilen blev (tack och lov) bara bättre. Han kände den
maskerade hämnaren och alla hans brister.
Nattens Väktare hade
exempelvis en förmåga att svimma i duschen om det blev för varmt. Vem var då
där och fångade vår hjälte i fallet? Jo, Tvättkorgen. Det krävdes tre eller
fyra svimningar innan han lärde sig att duscha med fönstret öppet, och
framförallt skruva ner värmen.
Och så var det de där
tupstrumporna från Intersport, så fula att det var ett under att folk på gatan
inte spottade efter honom. En efter en försvann de på något märkligt vis, och
bara Tvättkorgen visste hur. Han gömde undan dem, under topz, plackers och tussar
i papperskorgen. Inte förrän Nattens Väktare började köpa finare strumpor
slutade Tvättkorgen göra sig av med dem.
Men det var för länge sedan.
Tvättkorgen suckade med nostalgiskt vemod. Dagens problem var svårare att lösa.
Krävde en kreativitet man inte kunde förvänta sig av en tvättkorg.
30-årskrisen, som till viss del fortfarande var aktuell, började med att
Nattens Väktare inte kunde använda ett plagg mer än en gång innan det hamnade i
tvätten igen. Det var bara att hålla masken och låta sig fyllas med tvätt, och
glädjas över att det åtminstone inte var så smutsigt.
Nu var ensamheten det största
hotet i vardagen. Så många år hade passerat, och Tvättkorgen hade fortfarande
inte vant sig vid hur ledsen och arg Nattens Väktare kunde bli bara för att
ingen var där och delade morgnar, kvällar och nätter med honom. Han kunde skaka
av gråt så fort han kommit innanför dörren och inte blev mött av vare sig hund
eller sambo. Han kunde bli arg också, kasta ryggsäcken i väggen och vråla tills
jackan och skorna trillade av. Hur det än var blev han fullkomligt utmattad efteråt,
somnade någonstans i lägenheten, och vaknade vid fyra-tiden med ont i huvudet
och i ryggen.
Tvättkorgen stod inte ut med
det.
Tur var att Nattens Väktare
inte var hälften så smart som han själv påstod, och väldigt lättlurad.
”Men var har nu alla handdukar tagit vägen?” morrade Nattens
Väktare. Han var blöt, trött och irriterad för att han aldrig kom ihåg att se
om handduken var på plats innan han klev i duschen. Det måste ha varit femte
gången den här veckan som inga rena handdukar fanns att tillgå. De låg allihop
i tvättkorgen. Hur var det möjligt att så många handdukar förbrukades på så
kort tid? Han var ju bara en person!
Eller?
Kunde det vara så att det
bodde någon mer här? Någon som inte visat sig än, som bara smög runt här och
använde upp handdukarna när han inte tittade.
Det skulle förklara varför
kaffet och brödet alltid var slut. Och det orimligt stora diskberget kunde ju
inte vara Nattens Väktares skapelse. Inte enbart i alla fall. Ja, så måste det
vara, tänkte han. Han hade fått en sambo, och det gjorde honom lika lycklig och
varm som frågvis.
Vart kom hon ifrån? Hade hon
blåst in genom fönstret, eller smugit in när hon hört hur bra musik han
spelade? Gillade hon att spela brädspel? Hur såg hon ut? Hon måste vara otroligt
liten, tänkte Nattens Väktare, för han hade ju inte sett henne. Liten, eller
osynlig …
Den viktigaste frågan var förstås:
Var de lyckliga ihop?
Nattens Väktare kände efter en
liten stund. Jo, men visst var de lyckliga. Det pirrade ju i magen när han tänkte
på henne, så det var väl ett tecken?
Snart kom han fram till att
pirrandet var av hunger. Maten var slut, ännu ett tecken på att han inte längre
var ensam. För hur skulle han ha haft tid att äta alltihop på egen hand? Nu
skulle han handla för två personer igen, för första gången på evigheter! Bjuda
henne på sin legendariska linsgryta, slänga ihop ett saftigt bröd att ha till! Tända
ljus, mysmusik, jippi! Han skuttade som en liten bumbibjörn till butiken.
Tvättkorgen gäspade och
stoppade i sig ännu en handduk, för kärlekens skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar