Ett förföriskt skägg

Det var det som var planen, tänkte han för sig själv där han stod framför badrumsspegeln. Så fort de andra på bussen kände doften skulle de komma av sig helt och lukta sig till källan till detta underbara som plötsligt välsignat luften omkring. Det som fick samtliga näshår att pulsera av välbehag. Ja, hans nya skäggolja, med diskret doft av sötlakrits, var i sanning helt förträfflig.

Han önskade att han själv kunde borra ner näsan i skägget, men då det satt i hans eget ansikte var det svårt att nå. Den där kärleken däremot, kvinnan i hans liv som säkerligen väntade någonstans där ute, skulle inte kunna hejda sig. Rätt som det var skulle hennes näsa vara där och sniffa, med djupa inhaleringar. Han fick gåshud av bara tanken.

Men tänk om fler på bussen blev nyfikna. ”Se där, där sitter en kvinna och luktar på ett skägg. Det måste jag undersöka”, skulle de kanske tänka. Det kunde lätt spåra ut, det där. Såg han inte upp skulle han kanske ha hela skägget fullt med främmande näsor. Då fick de slåss om honom, och det tyckte han inte var bra. Hade han tagit för mycket olja i skägget?

På flaskan stod det att fyra droppar skulle räcka vid inoljningen. Han hade tagit fem. Skägget skimrade vackert, såg ungdomligt och fräscht ut. Men var det för mycket?

Nej, tvärt om. Det kunde gott få vara några droppar till. Och inte doftade det ohanterligt mycket heller. Traktens vackra näsor, må de vara små, stora, spetsiga eller runda, de skulle nog klara om det doftade lite tydligare. Han fick ju tänka på att mycket doft kunde försvinna om det blåste mycket.

Dubbel dos, tredubbel till och med. Nu var skägget verkligen tjusigt, och lakritsentusiaster skulle kasta sig efter honom på gatan. Han ville ändå inte ha en kvinna som inte gillade lakrits. Eller ville han det? Det skulle ju bli mycket mer godis över till honom då.

Nu var det ju inte godis han ville ha, det var ju kärlek. Han tog ytterligare några droppar skäggolja, det såg ju bara bättre ut för var droppe. Håret fick några också, för liksom skägget var ju även håret gjort av hår, tänkte vår inoljade hjälte. Och ögonbrynen, det var det många som glömde.

Efter en kvarts inoljande såg Nattens Väktare snarare ut som om han ätit en oerhört flottig pizza, men det tänkte inte han på. Det var ett formidabelt skägg, ett sånt där skägg som hamnar på bild i tidningen, och då tar det inte många minuter innan drömkvinnorna börjar ringa. Han sköljde munnen med skäggolja, satte på sig skjortan och gick till bussen.

Det verkade funka. Flera av de som väntade på bussen vädrade som besatta efter honom. Antingen det, eller så var de förkylda, för när han log mot dem med sitt bästa snygg, sexig, singel-leende log de inte tillbaka. Han påminde sig om att klockan bara var halv sex på morgonen, och det var förmodligen ingen som var glad över att vara på väg till jobbet så här dags.

Nåväl, tänkte vår hjälte, väl ombord på bussen, där det blåste mindre, skulle doften komma mer till sin rätta.

När bussen rullade in och Nattens Väktare tyst för sig själv sagt ”Show time!” skedde det som inte fick hända. Det absolut enda som stod mellan honom och kärleken – en utmanare. En doft han kände igen så väl från skäggvårdsbutiken, ”Hallon & chili”, tusan var den oljan luktade gott. Och skägget doften kom ifrån var aningens större än hans eget, buskigt men välansat, och med en mystisk svart nyans. Raka snygga polisonger, med en perfekt utbuktning neråt kindbenen. Inte ett krokigt eller slitet strå fanns att skåda. Själva ägaren såg vidrigt nöjd ut med sitt skäggliga överläge. Nattens Väktare övervägde att lägga krokben på honom.

Han vore inte Nattens Väktare om han inte hade en plan även för katastrofer som denna. Väl i bussätet mitt emot den stiliga rivalen plockade han fram flaskan med skäggolja som han i sin stora vishet plockat med sig. Det hade ”Herr Hallon & chili” inte förväntat sig. Han tittade storögt på vår hjälte som inte ens använde pipetten för att droppa ut olja i handflatan, utan hällde direkt från flaskan ner i skägget. Det kom förstås olja överallt, men så länge han vann skäggkampen fick det vara värt det. Med stora självsäkra tag började han massera skägget. Han var en man som vårdade sitt yttre och visste att den sanna kärleken till stor del byggde på personlig hygien. Och nu doftade det så starkt av sötlakrits att ingen längre kunde komma ihåg hur vare sig chili eller hallon egentligen luktade.

Som vid en jordbävning skakade näshåren till. En stark lukt, en stank rent av, spred sig snabbt i bussen och dominerade ut alla andra lukter. Hur var det möjligt? Det stack i näsan av obehag. Vad var det för något?

Tre tonåringar i stora jackor hade klivit ombord på Universitetssjukhusets hållplats och klampade nu genom mittgången. Nu visste han vad det var.

"Axe". Den så kallade parfymen. Han kände igen den från sin ungdom. Ack så dum man var på den tiden, och luktsinnet var så outvecklat. Varför slutade den hemska parfymen aldrig vara trendig? Buteljerad illvilja, var det.

Ack, skäggoljan var slut, och så var även Nattens Väktares drömmar om en vacker näsa i skägget. Men imorgon var en ny dag, då skulle han köpa mer skäggolja. Kanske skulle han testa Hallon & Chili? Det vill säga, om han fortfarande hade ett fungerande luktsinne efter den här bussfärden.

(I vanliga fall gömmer Nattens Väktare sitt skägg under en bit löshud för att hans identitet inte ska avslöjas. Bara i sitt privata låter han skägget vara till allmän beskådning.)