My one and only thrill

Regndropparna klättrade nerför fönsterrutan, glittrande i gatlyktornas kalla sken. Lund passerade utanför, tillsammans med människor som just tagit helg. I hörlurarna sjöng Melody Gardot om den intima kärleken. Tyst, nästan viskande, så där så att håret reste sig längs armarna. En ensam ljusfläck föll på den plats i bussen där Nattens Väktare satt och sökte efter den Gardot sjöng om i ”My one and only thrill”. Situationen var perfekt för ett romantiskt möte, tänkte han för sig själv. Det var som en scen. Film noir, hjälten på uppdrag i kärlekens tecken, iklädd trenchcoat genomvåt av regn, sökande efter kvinnan som fick hans frusna hjärta att slå igen. Sökande efter fredagkvällen i mänsklig gestalt. Närheten, ögonkasten.

Perfekt i takt med saxofonsolot, långsamt och sensuellt likt en bättre kyss, möttes han av två mörka ögon från sätet framför. Där var hon, i svart mössa och rutig filtjacka. Läpparna rörde sig som om de sjöng ”you´re my one and only thrill”. Hon hade ingen halsduk, men Nattens Väktare ställde gärna upp med sin värme som substitut.

Han höll andan, väntade på det som oundvikligen skulle ske. Romantiska filmscener visste han hur de var uppbyggda. Elektriciteten i luften, som sekunderna innan ett blixtnedslag. Händerna som så gärna ville nå, läpparna som ville smaka varandra. Inga löften, bara ömsesidiga förhoppningar. Frågorna. Vem skulle ta första steget? Skulle han våga? Orkestern spelade för kärleken och livet, en episk berättelse om två som blev en. Snart nådde det stråkindränkta stycket sin klimax.

Hoppfullt väntade vår hjälte på närheten. Hoppfullt och ovetande, för hade han bara haft vett att ta av sig hörlurarna hade han ju förstått att hon inte ville ha vare sig kärlek eller närhet, inte ens för en kväll. Hon ville bara veta om nästa hållplats var ”Professorstaden”, då informationsskylten var avstängd. Innanför hörlurarnas magiska värld var han fortfarande den hungrande hjälten, men utanför var han bara en trög fåne. Till hans försvar hade den där kyssen passat ypperligt till musiken.

Hon tappade tålamodet, slutade le vänligt, och frågade en annan passagerare.

Självförtroendet ebbade ut, musikstycket gick mot sitt slut. Läslampan flimrade till och slocknade. Så här stod det väl inte i manus?

Visste hon inte att de var skapta för varandra? Två vandrare på livets oändliga sandstrand, de hade kunnat bli varandras lemonad i solens hetta. De kände inte varandra, nej, men så var det ju med alla nya bekantskaper. Varje frö av kärlek var ju sprunget ur mystiken. Vem är du? Vad hungrar du efter? Kärleken är ett samtal, utan frågor dör det, tänkte Nattens Väktare.

Visst hade de saker gemensamt! Det kunde ingen ta ifrån dem! Den här bussen, till exempel. Och han noterade att även hon hade en ryggsäck med märket Fjällräven. Där slutade förvisso likheterna, men det var aldrig bra att vara för lika heller.

Var tog hon vägen nu? Han kastade blicken genom bussfönstret och såg sin livs kärlek stå på Professorgatans hållplats. Snart åkte bussen vidare, och deras kärlek med den. De hade separerats innan de ens blivit ett par.

”Fruktansvärt!” skanderade Nattens Väktare så att samtliga medresenärer vände sig mot honom. Han gjorde den första förnuftiga handling han gjort på hela bussresan och dämpade sig. Melody Gardot sjöng lika gärna om olycklig kärlek, den som antingen svalnat, dött helt eller aldrig ens haft en chans. Och när allt kom omkring föredrog vår maskerade hjälte att lyssna på sånt som kändes äkta. Januarivädret var också äkta, mörkret och den blöta kölden som kröp genom plaggen. Tomheten. Förhoppningar och drömmar som aldrig slog in. Han trodde bara på tråkiga saker från och med nu.

I alla fall tills han satt på stadsbuss 2 och mötte nästa par av behagfulla ögon och Madeleine Peyroux sjöng ”Dance me to the end of love”. Nu väntade tidernas bästa filmkyss.