Trötta blad

Fredsliljan var känd för sina kraftiga humörsvängningar, ena dagen stod den där i all sin prakt och sträckte på bladen som i ett försök att utropa ”Se på mig, jag är vacker!”. Nästa dag såg den ut som om den gett upp hoppet om livet och lät sina stora blad hänga ner som huvudet på en skamsen hund. Just den här dagen kom humörsvängningen mycket mer plötsligt, helt utan förvarning kastade sig den lilla fredsliljan ut från fönsterbrädet och ner mot marken. 

Det blev kaos! Nattens Väktare hoppade snabbt upp ur soffan där han just suttit och räknat dammråttor i lugn och ro. Han rusade fram mot växten som låg utslagen på marken, det var vatten och lecakulor överallt och själva krukan låg en meter bord. De andra växterna skrek förskräckt vid åsynen, men Nattens Väktare visste att om han ville kunna kalla sig för en hjälte så var han tvungen att hålla sig lugn nu.

”Dö inte! Jag vägrar låta dig dö!”, skrek han till fredsliljan medan han samlade ihop jorden i krukan igen. De hade haft sina meningsskiljaktigheter under åren, om sanningen ska fram var det sällan de drog jämt. Men det var för att de var så fruktansvärt lika varandra, vilket Nattens Väktare visste väldigt väl. De hade samma sätt att både älska och avsky världen från dag till dag, samma sätt att växla från ett humör till ett annat på nolltid. Därför gjorde det väl så mycket extra ont att just den här krukväxten hade bestämt sig för att avsluta sitt liv på det här sättet. 

Tio minuters räddningsarbete senare var den sista lecakulan på plats. Fredsliljan var räddad! Han satte ner den på fönsterbrädet igen och såg den djupt i… ja, om den hade haft ögon så hade han sett den djupt i dem. 

”Livet är svårt, jag vet. Jag känner lika dant som du! Men vi måste fokusera på det som är bra! Om vi bara håller ihop så kommer det bli mycket lättare! Lova mig att aldrig hoppa från fönsterbrädet så där igen! Du skrämde mig verkligen!”

Det var svårt att veta vem som fick ut mest av samtalet, fredsliljan för allt extra koldioxid det tillförde eller Nattens Väktare för att det fyllde hans behov av att känna sig behövd. De andra växterna hade också hunnit lugna sig från chocken nu, ingen mer jord skulle behöva spillas. Nattens Väktare hade återigen räddat dagen! Vilken hjälte!