På farliga vatten

Det luktade nybryggt kaffe ombord på fartyget Nattens Väktare, men inte den där typen av kaffe som man avnjuter i morgonsolens härliga strålar. Det luktade av ett fullständigt nödvändig kaffe, ett ”jag tänker inte göra någonting av den här skiten innan jag fått kaffe”. Kapten Edward Smith satte sig på en stol i kaptensrummet så som någon som verkligen inte sett fram emot den här dagen sätter sig på en stol. Hade han inte varit i stort sett ensam på skeppet så hade någon säkert frågat honom ”Jaså, det gick lite vilt till igår?”. Så sliten såg han ut. 

Vilt var bara förnamnet, det syntes på skeppet. Nattens Väktare hade väl aldrig varit ett vackert skepp, men nu var det näst intill tillintetgjort efter nattens storm. Vågor höga som skyskrapor, vattenvirvlar och isberg som dök upp från ingenstans. Om det är sådant man anser som festligt så gick alla som inte befann sig på Nattens Väktare verkligen miste om något igår. Havet däremot låg helt tyst och snällt idag, som om det förnekade att alls ha varit inblandat i förödelsen. 

”Försök inte spela oskyldig, förbannade hav”, muttrade Edward och hytte uppgivet med handen mot havet. ”Jag vet nog bättre än att lita på dig”

Nattens Väktare hade två motorer, den ena drevs av kärlek, den andra av lite vanlig hederlig jädrar anamma. Dessvärre hade Edward fallit för lockelsen att driva båten med enbart kärleks-motorn, då den var mer än dubbelt så effektiv som den andra. Den fick hela fartyget att flyga fram över havet med en häpnadsväckande hastighet och elegans... Ja, när den funkade i alla fall. Nattens Väktare´s kärleks-motor hade använts lite för flitigt och utan varken regelbunden tillsyn eller underhåll. Nu hade den fallit i så många bitar att det krävdes bra mycket mer tålamod och silvertejp för att laga den än vad man vanligtvis hittar ute till havs. 

Edward vände blicken till den andra motorn. Till skillnad mot vad kärleksmotorn var i sitt intakta och ståtliga skick, var jädrar anamma-motorn en liten patetisk plåtburk som inte sa varken bu eller bä om man ens bad den snällt. Kort sagt var detta en tvär och bitter liten motor och var trött på livet, med Edward visste att om man bara använder sig av rätt teknik så skulle det gå att få igång den. Han röt argsint och gav den lilla motorn en så rejäl spark att den inte vågade annat än att starta och vips så var fartyget återigen i rörelse, även om det inte höll någon anmärkningsvärt hög hastighet.

Edward var helt ensam på sitt gigantiska fartyg, bortsett från den blyga lilla poeten som satt i en hytt under däck och försökte skriva stor litteratur. Allt han fick ihop när det stormade så här var dock tafatta texter om att snubbla över väskor och hur svårt det var att knäcka ägg. Han hade bara behövt komma bort ett tag och fick följa med på skeppet mot löftet att han inte skulle vara i vägen. Lite visste han då om att Nattens Väktare var ett riktigt fuskbygge till skepp och nu var det ju lite försent att ångra sig. De var långt ute till havs, fler stormar väntade, fler havsmonster och mer motorhaveri. Det var långt till land, men vad land nu än var så skulle han säkert få ro till sitt skrivande där. Edward såg också fram emot att komma någonstans där han i lugn och ro kunde reparera sitt skepp för att sedan ge sig ut fler äventyr.

”Menar du att du ska ut i det där igen?”, frågade poeten häpet och pekade på havet.

”Klart jag ska! Havet är mitt liv och mitt liv är havet! Ett liv utan stormar och orkaner är inget liv värt att berätta om”, svarade han. ”Inte precis något att skriva om heller”, la han till och sneglade på poetens skrivböcker. Poeten nickade som om någon sagt något som inte gick att ifrågasätta. Han beslöt sig för att sätta sig vid skrivbordet och skriva en mörk text full av metaforer om hur han mår just nu, men avsluta den med en hoppfull ton. Han kommer ta sig igenom detta också, men först behövde han en fullständigt nödvändig kopp kaffe.