Mentalt Regn

Nattens Väktare satt ensam framför sitt fönster och räknade regndropparna som långsamt och vemodigt föll ner från den gråa himmeln. Det var lite skönt att det fanns saker här i världen som ingen behövde ta några beslut om, som väder exempelvis. Vad han än tyckte om regn så fortsatte det ändå regna. Det enda han kunde göra var att acceptera det och möjligen fälla upp ett paraply. På sitt sätt var det lite skönt.

Annat är det när det regnar inuti huvudet. Stora kalla droppar blir till mörka pölar, tynger ner ens tankar. Blöter ner och kyler ner ner det som en gång var lätt och varmt. De vita fluffiga molnen gjorda av vackra drömmar blir till nattsvarta mardrömmar som regnar spik. Det är inte som att vandra i ösregn men veta om att man har en varm filt och en kopp varm choklad som väntar där hemma. Det är som att komma hem och linda in sig i en kall och sur handduk. Ja, om man nu kommer hem, vad nu hem är för nått. Det handlar lite om att hitta ett mentalt paraply mot regnet, men de kan vara lite svåra att känna igen om man inte mår bra. Nattens Väktare suckade djupt och oinspirerat. Han delade med sig av sina trötta tankar för en liten krukväxt som sakta med säkert tappade färgen på sina blad, som att hans prat var så tomt på syre att det snarare kvävde växten. Det var ganska enkelt att se att han inte mådde speciellt bra idag. 

”Men va tusan pratar du om egentligen? Bara ryck upp dig!”, ropade Badankan som lyssnat på allt han sagt den senaste halvtimmen och nu kände sig tvungen att avbryta honom innan tapeterna på väggarna gulnade av sorg och trillade ner. 

”Jag mår nog inte så bra egentligen”, svarade han stilla utan att vända sig om.

”Men du mådde ju bra bara härom dagen?”

”Ja, jag är väl som ett aprilväder, ena dagen solsken, andra dagen regn… Jag är väl bara inte så bra på det här…”

”På vad?”

”Är det inte uppenbart?”, frågade Nattens Väktare sin lilla badanka och vände sig mot henne. ”Jag sitter ju och pratar med en badanka för att jag inte har någon annan att prata med! Jag fixar bara inte att vara ensam!”

Det blev alldeles tyst, som att det här med att prata med döda ting inte längre var någonting roligt. När det regnar kan man alltid fälla upp ett paraply, men när det regnar på insidan kan det ibland kännas som att paraplyet är lite extra tungt. Hans eget paraply hade blåst iväg, han stod nu med vatten upp till knäna och försökte påminna sig själv om att han faktiskt var en duktig simmare om vattnet skulle stiga mycket mer. Men det var ett typ av bad som krävde lite mer än en badanka för att det skulle bli trevligt.