”Kära huvudkudde, du hårdaste av de hårda! Tack för att du vakat under mitt huvud ännu en natt”, sa han till sin kudde med rösten av en världsledare som delar ut en tapperhetsmedalj i direktsänd tv.
”Jag hoppas du sovit gott, min herre”, svarade kudden ödmjukt. Nattens Väktare nickade. Ett högljutt ylande hördes, det kom från lägenheten ovan.
”Min granne är verkligen noggrann med att dammsuga precis varenda morgon”, suckade vår maskerade hjälte uppgivet. ”Hon kunde åtminstone skaffat en dammsugare som ylar lite tystare.”
”Jag ska med glädje eliminera henne så hon inte kan störa dig något mera”, svarade kudden med ridderlig beslutsamhet.
”Jag vill inte ha någon blodsutgjutelse! Min granne är snäll egentligen, bara lite… pedantisk”
”Får jag eliminera hennes dammsugare då?”
”NEJ!”, skrek Nattens Väktare tillbaka på ett sätt som lät kudden förstå att diskussionen var över. Han reste sig ur sängen och tittade allvarligt på sin kudde. ”Du måste arbeta på din attityd! Man kan inte ’eliminera’ allt som stör en!”
”Jag förstår, herre.”
”Du må vara en ovanligt hård kudde och det är därför jag valde dig som huvudkudde. Men någonstans inne i stoppningen måste du ha något mjukt och fluffigt som du borde ta vara på! Det får bli en läxa till dig att arbeta på under dagen!”
”Ja, herre”
Nattens Väktare begav sig till jobbet och det blev tyst och lugnt i lägenheten. I alla fall i någon minut, sen började dammråttorna som gömt sig under bord och soffor röra på sig. De pratade med varandra och återupptog sina dagliga sysslor. Två dammråttor hade lite extra bråttom och bar på en lapp dekorerad med små hjärtan och text på spindelspråk. De var påväg mot sin stora ledare som skulle tyda vad som stod på lappen. De var framme vid högkvarteret, bäddsoffan som under nätterna fungerade som sovplats för Nattens Väktare, men under dagarna blev det ett parlament där bestämmelser om lägenheten gjordes utan hans vetskap. De båda dammråttorna stannade upp. Deras ledare var en upptagen sådan och tyckte inte om att bli störd i onödan. Men detta var en lapp som uppenbart handlade om kärlek. Inget är så viktigt som kärlek, det visste vilken dammråtta som helst, så inte kunde väl detta vara att störa deras stora ledare? De svalde den stora klumpen av tvekan de båda hade i munnen och klättrade upp i bäddsoffan. Det var en grandios inrättning, speciellt då Nattens Väktare för en gångs skull tagit sig tiden att bädda innan han gick hemifrån. Små nervösa röster hördes längst bort i bäddsoffan, röster som studsade genom soffans mjuka väggar. Det lät som om någon redan var hos ledaren för att diskutera något.
”Ser jag ut som någon som har tid med löjliga förslag på trafikregler i hallen?”, hördes plötsligt en arg och betydligt högre röst. Det var en röst som färdades som en tryckvåg genom soffan och de båda dammråttorna hoppade till. Tre andra dammråttor kom rusande över det nybäddade golvet, uppenbarligen flyende från den otäcka rösten. ”Kom tillbaka när ni har något viktigt att berätta rörande lägenhetens herre och inget annat!” Det blev skrämmande tyst och enbart de flyende dammråttornas fotsteg hördes.
De två dammråttorna tittade nervöst på varandra, sen fortsatte ner mot bäddsoffans huvudända. Där stod han, dammråttornas stora ledare! Ingen mindre än Huvudkudden, den hårdaste av de hårda. Han såg ut som att han försökte meditera, men att döma av det spända ansiktsuttrycket var han för irriterad för att lyckas. Kanske hade han haft en dålig morgon. Uppenbart för de båda dammråttorna var att vad de än hade för ärende så var det helt fel dag för det. De vände sig om och hann ta ett halvt steg mot utgången innan Huvudkuddens irriterade röst muttrade:
”Vad vill ni?”
”Vi har hittat en lapp, o store ledare”, sa den ena dammråttan med darrande röst.
”Vi tror att den är av intresse för er”, sa den andra. De hade hört historier om vad Huvudkudden kunde göra med dammråttor som störde honom i onödan på helt fel dag. En ond blick från honom kunde döda på bråkdelen av en sekund.
”Och vad får er att tro det? Fatta er kort, jag har varken tid eller vilja för långa utläggningar”, mullrade kuddens röst hotfullt.
”Den handlar om kärlek!”, utropade dammråttorna i skräckslagen kör. Huvudkudden slog upp ögonen, synade de båda budbärarna långt in på själen. Han hade redan blivit beordrad att ta kontakt med sin mjuka, snälla sida idag. En otroligt irriterande och obekväm order. Skulle han nu behöva stå ut med kärleksbrev också? Var detta kanske en prövning som Nattens Väktare hade satt honom på?
Det var ingen prövning, det var en kontaktannons som skulle förändra Huvudkuddens liv för all framtid. Men det visste han inget om när han suckade djupt och sa:
”Okej, ta hit lappen så jag får ta en titt!”
Fortsättning följer i nästa avsnitt av Batman´s Badkar…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar