I hjärtat på lördag natt

Solen hade gått ner för länge sedan och lämnat himmeln med ett regnigt mörker. Det besvärade inte Malmös innevånare det minsta, lördag natt är en fest utan slut. Nattens Väktare gick genom staden med stegen av någon som borde ha sovit för länge sedan. De sista överlevande från en personalfest kämpade tappert mot nästa pub, tre studenter hade efterfest på en bänk och sjöng glada sånger. Själv var han på väg hem och bortsett från gitarren han hade slängt lite dekadent över axel så var han helt ensam. Han speglade sig i ett skyltfönster, försökte rätta till det där rebelliska hårstrået som irriterat honom hela kvällen. Det ville inte som honom den här gången heller.

På busshållplatsen var det vilda diskussioner om kärleksproblem, troligtvis hade det varit både bättre och lugnare om de båda deltagarna i debatten sovit av sig lite rus först. Han suckade för sig själv, var det så här kärlek såg ut? Men då fick han syn på henne. Hon stod ensam i andra änden av busskuren och observerade en gatlykta som blinkade. Av någon anledning kunde han inte slita blicken från henne. Kanske var det hennes underbart rosa och krulliga hår i kombination med hennes grön-prickiga kavaj? Kanske var det hur hon drömmande gungade i takt till musiken som hördes från ett fönster längre ner på gatan? Kanske var det instrumentväskan hon hade på ryggen? Det såg ut att innehålla något slags blåsinstrument. Musikaliska människor var han väldigt svag för och han kände sig som ett litet smör där han stod och kämpade för att inte stirra på henne. Han fick en intensiv lust att gå fram och prata med henne och började formulera repliker i sitt huvud. Vad säger man till en främling på busstationen? Skulle han fråga om hon inte ville starta ett band tillsammans med honom, så där härligt spontant en lördagnatt? Skulle han kommentera det oförutsägbara vädret eller klaga på busstiderna? Eller charma henne med en halvrolig ordvits?  

Just som han stod där och accepterade sin blyghet och att han troligtvis inte skulle säga ens ”Hej” till henne såg han att hon faktiskt tittade tillbaks på honom. Hur länge hon hade gjort det visste han inte, han hade stått lite grann i sin egen värld där hon förvisso var hedersgäst just i natt. Han kände sig lite avslöjad, men hon bara fnissade åt honom. Han fick en flörtig blick som fick hela situationen att kännas så där overkligt verklig, som när allt stannar upp och man förstår vad som verkligen betyder någonting i livet. Dessvärre stannade det upp lite för länge och bussen till Dalby körde förbi Nattens Väktare som knappt hunnit reagera förrän den försvann runt gathörnet. Han hörde sig själv svära, nästa buss gick inte förrän en timme senare. När han vände sig mot hon med det rosa, krulliga håret var hon halvt ombord på sin egen buss, men hon log och vinkade med fingrarna så där som folk gör när de vill göra någon knäsvag. Han vinkade tillbaks när hennes buss körde förbi och log stort och förtrollat. Sen stod han som i vakuum en halv minut och funderade över situationen. 

”Jaha, då ser jag väl aldrig henne igen…”, sa han för sig själv och gick och satte sig på ett nattöppet café. En flört på busstationen var ändå aldrig på riktigt, men de kunde vara upplyftande ändå. Det påminde honom om att han kanske aldrig var ensammare än han själv ville vara.