"Vilodag"

”Ja, jag går väl nu då…”, sa dagen och lät som om den ville att någon skulle utropa ”Nej! Stanna kvar!” och kasta sig runt halsen på den. Dagar har inte någon hals att slänga sig runt, det vet alla, men däremot hade den här dagen en mage. Den hade mage att stanna kvar alldeles för länge och bli hur utdragen som helst. Nattens Väktare blängde surt efter den. Värdelösa dag, han hade hur mycket som helst att göra, skicka papper hit och dit, betala räkningar, deklarera och skriva blogginlägg. Inget av detta hade han orkat göra. ”Vilodag” kunde söndagar kallas ibland, men det fanns ju inget vilsamt i att ha en massa saker att göra och inte orka göra dem. Det här var bara en riktigt seg dag.

”Ja, stick du!”, ropade han argt efter dagen när den gick ut genom dörren för att bli ett minne blott. ”Jag kommer inte sakna dig det minsta!”. En tår syntes rinna ner för kinden på dagen, den skämdes väldigt. Om det är något en dag absolut inte vill så är det att bli ihågkommen som medioker och oinspirerade. Men det var ju inte dagen fel egentligen, den hade gjort sitt bästa. Det hade till och med varit fint väder och ändå hade det blivit så outhärdligt tråkigt. Det var lite upp till var och en att göra det bästa av dagen, men den blev ändå väldigt sårad av att bli skriken på så där. Med släpande steg vandrade dagen bort mot horisonten och försvann bakom världens ände. 

Besviken satt Nattens Väktare i soffan. Hur sjutton ska han kunna skriva en blogg om dagarna skulle vara så här ointressanta? Med armarna i kors satt han och muttrade, trots att det var uppenbart för vem som helst att det inte skulle göra saken bättre. Men vad visste väl han om att fånga dagen?