Dammråttorna tittade förväntansfullt på sin store hårda ledare, Huvudkudden. Han brukade ha svar på alla frågor som ställdes, lösningar på alla problem och pondus nog för att få en ilsken flodhäst att sitta på hans kommando. Alla dessa talanger och karaktärsdrag syntes som bortblåsta när han nu stod framför henne. Lyckligtvis hade hon inte sett att han observerade henne än, hon kalasade på några flugor i ett hörn av vardagsrummet. Det var den vackraste spindel han någonsin sett. Faktum var att det var det enda vackra han sett i hela sitt liv, han var vanligtvis en våldsam och rasande kudde som lät sina knutnävar tala i hans ställe.
”Jag vet inte hur… man gör”, stammade han som svar till de båda dammråttorna som fnissade glatt. De visste att kärlek skulle vara något nytt för honom, men att han skulle bli så här nervös hade de aldrig vågat drömma om.
”Inled med ett vanligt Hej”, sa den ena dammråttan. ”Det är så de flesta inleder ett samtal”
”Hej…”, viskade kudden för sig själv, som om han försökte smaka på ordet men tappat all kontakt med tungan. Från början var det tänkt att han bara skulle söka upp spindeln och skälla ut henne för att hon skräpade ner i lägenheten med fjantiga lappar om kärlek. Om det var nått Nattens Väktare inte behövde i sitt hem så var det en massa kontaktannonser och kärleksbrev, kärlek var farligt och någonting Huvudkudden tänkte skydda sin herre ifrån. Det var fruktansvärt ironiskt att han själv fallit offer för kärlekens klor nu och att han inte visste hur han skulle ta sig ur dem eller om hans ens ville ta sig ur dem. Han kunde inte sluta titta på den vackra varelsen. Stor och hårig, långa vackra ben och ett brutalt men förföriskt bordsskick. Ljudet av knapriga flugvingar mellan hennes dödliga tänder fyllde hela rummet. Det var så vackert och Huvudkuddens hjärta slog i tretakt.
”Njuter du av utsikten?”, hördes plötligt en röst ovanför hans huvud. Med ens insåg han att hörnet där Spindeln satt och åt var tomt. Ungefär lika snabbt kom han fram till att det var hennes röst han hörde precis ovanför honom. Han tittade upp för att bekräfta sin impulsiva teori och möttes av hennes bländande vackra leende.
”Fläääähmmmm…”, kom det ur kuddens mun, en ljudutstötning som tydde på att saker inte alls gick som han hade tänkt. Men hon bara log ännu vackrare mot honom, klättrade ner och satte sig på hans huvud.
”Inte mycket till ordförråd, men du är förbaskat söt!”, sa hon retligt och strök sina håriga ben mot hans panna. Det rös i hela hans kropp av plötsligt välbehag, som elektricitet genom hans örngott. Han var tvungen att säga något nu! Något smart, något romantiskt! Nu hade han chansen att charma omkull henne!
”Hej!”, sa han plötsligt och nervöst. Det var inte riktigt det han hade velat säga just nu. Han kunde höra de båda dammråttorna brista ut i gapskratt från stället där de satt gömda, men det spelade ingen roll! Han hade aldrig känt sig så här lycklig.
”Ja, hej du sötnos! Det är ungefär nu du bjuder ut mig på en fika!”, svarade hon och la sig bekvämt ovanpå hans huvud. ”Mmm… du luktar gott”, viskade hon och sniffade på honom. Nu svimmade kudden, men det gjorde inte så mycket då deras första möte avbröts när Nattens Väktare kom instormande genom ytterdörren! Spindeln kastade sig in under soffan för att inte bli upptäckt.
”Jag har mött mitt livs kärlek!”, utropade Nattens Väktare medan han kastade av sig sina skor. ”Hon var sååååå söt! När hon log kunde jag höra fågelkvitter, kyrkklockor och en stråkorkester i bakgrunden! Hon stod nere vid busshållplatsen och hade precis samma ryggsäck som mig! Är inte det ett tecken, så säg!”, fortsatte han att entusiastiskt berätta för ingen särskild alls! Då fick han syn på Huvudkudden som låg mitt på vardagsrumsgolvet. Han reflekterad inte över hur den hamnade där alls, utan lyfte bara upp den i soffan och fortsatte berätta om sitt ”romantiska” möte.
”Jag har äntligen hittat kvinnan i mitt liv! Jag vet inte vad hon heter, jag vet inte var hon bor! MEN hon har samma ryggsäck som mig!”. Hans kudde svarade inte. Kanske var den inte imponerad?Kanske tyckte det att Nattens Väktare verkade vara lite desperat? Eller så tänkte det bara på annat.
”Nåja, vad vet väl en kudde om kärlek?”, sa han högt för sig själv och gick ut i köket för att skryta för sin badanka om sina revolutionerande framsteg i kärlekslivet. Nog doftade det lite kärlek i lägenheten, men det var inte hans egen förtjänst. Vilket han förstås visste väldigt lite om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar