En otrolig romans Del 3: En tårfylld soffa

Nattens Väktare glömde nästan helt bort att skriva den spännande fortsättningen om spindelns kontaktannons och den otroliga romansen. En av hans allra närmaste och käraste vänner gifte sig i helgen och han var en av de många gästerna på hennes underbart vackra bröllop. Nu hade han så mycket känslor, tankar och intryck i huvudet att han inte riktigt kunde koncentrera sig. Dessutom var han så rörd av hur fint bröllopet var och hur fina brudparet var tillsammans att han inte kunde sluta gråta av lycka. Och med ögonen fulla av glädjetårar hade han väldigt svårt att se vad han skrev. Det är inte lätt att vara en maskerad hämnare som förväntas vara hård som sten och tuff i alla lägen, men ha ett inre mjukt som dun och sockervadd och gråta för allt som är vackert. 

Samtidigt som Nattens Väktare satt och försökte få ner sina tankar i någon slags text, satt en liten liten varelse under hans soffa och grät av en helt annan anledning. Det var spindeln, lika ensam och sorgsen som när hon skrev kontaktannonsen. Sen hon satte uppe den på kylskåpet för mer än två månader sedan hade hon suttit under soffan och väntat på att kärleken skulle komma och knacka på. Men ingen hade svarat på hennes kontaktannons. Ingen knackade på och bjöd med henne på spontan dejt. Ingen hade stått utanför hennes soffa och sjungit romantiska sånger. Ingen hade skickat minsta dikt. Tårar rann längs hennes spindelkinder, som två stora vattenfall i hennes håriga ansikte. Vad visste väl den stackars spindeln om att kontaktannonsen inte satt kvar på kylskåpet utan hamnat på villovägar? 

Nattens Väktare snyftade för sig själv. Livet var en bra fin sak när allt kom omkring. Han la ner sin penna och suckade belåtet för sig själv. Han fick väl hålla bröllopsglädjen för sig själv ett tag, det gick bara inte att samla allt i en text just nu. Badankan satt på vardagsrumsbordet och tittade uppgivet på honom.

”Du milde tid, hur ska det bli när han själv gifter sig en vacker dag?”, sa hon för sig själv. Resten av kvällen satt Nattens Väktare och Spindeln och grät för sig själva av helt olika anledningar.