Stanna och lukta på kaffet

Världen är en vacker plats, men bara för de som tar sig tid att upptäcka det. De där små sakerna som kan tyckas vara fullkomligt vardagliga, men som egentligen är spektakulära när man öppnar ögonen på ett annat sätt och tittar närmare. Solljuset som speglar sig i den våta asfalten efter ett regn, ansiktsuttrycket hos en främling på bussen som just fått ett kärleksfullt sms, eller ljudet av de klumpiga, nyfikna stegen när ett barn just har lärt sig gå. De säger att man ska ”stanna och lukta på blommorna”, något som en äkta drömmare aldrig missar att göra.

Just den här morgonen spelades smäktande pianomusik hos Nattens Väktare, mästare på att drömma och att njuta av små fåniga saker som ny tvål eller daggdroppar i ett spindelnät. Han dansade tretakt genom lägenheten och med passionerade gester låtsades han dirigera pianomusiken. Han visste att det var en speciell morgon, det syntes inte enbart på hur solen sken in genom han fönster och hur fjantigt rutiga hans strumpor var. Det var dags att öppna ett nytt paket kaffe, vilket var bland det bästa han visste. Den ljuva känslan av nytt och fräscht, den intensiva doften av kaffe och känslan när man sätter ner kaffemåttet i det vakuumförpackade pulvret för första gången. Underbart. Helt enkelt underbart!

Som med en kärleksfull smekning rev han graciöst upp förseglingen på paketet och doften välde ut i köket. Badankan pep glatt från köksbordet, dammråttorna stannade till av förundran mitt i morgonruschen. Nattens Väktare tittade ner i det orörda paketet.

”Stanna och lukta på blommorna”, sa han högt för sig själv som om han begrundade uttryckets sanna mening. Sen drabbades han av en impuls som inte var helt genomtänkt, tryckte ner nästan i paketet och tog ett väldigt väldigt djupt andetag. 

Ett halvt andetag senare var kaoset totalt. Han hade hela näsan full av kaffepulver och hostade desperat efter luft. Paketet kastades genom köket och landade med stor dramatik på fönsterbrädet där det gick sönder. I uppståndelsen halkade han på köksmattan och landade på köksbordet med samma eleganta finess som en vattenmelon när den landar på en strykbräda. Det var kaffepulver överallt. I bakgrunden spelades smäktande pianomusik. 

”Stanna och lukta på blommorna…”, väste han mycket tyst. Det var svårt att avgöra om han höll på att kvävas av ilska eller av kaffepulver. Det spelade inte så stor roll för honom just då.