Småfåglarna

Han kände sig som en varm klick jordgubbssylt som låg kvarglömd och smälte i ett bussäte. Varm, klibbig och oinspirerad. För några timmar sedan hade han fått en riktigt bra ide till en historia, nu kom han inte ihåg mer än att det hade blivit ett riktigt bra blogginlägg. Han tror att det hade någonting med småfåglar att göra. Kanske hur små och söta de var och att han ville vara som dem. Det lät fånigt. Han kunde verkligen inte komma ihåg idén han hade fått tidigare idag. Inte medan han satt på den här varma och kvava bussen.  

I sätet framför honom satt en förkyld hiphopare. Nattens Väktare hade svårt att avgöra vad som var mest irriterande, hans evinnerliga snörvlande eller att ”musiken" i hans hörlurar var på så hög volym att den hördes i hela bussen. Han kunde höra precis hur löjligt simpel rytmen i musiken var och även se att den finniga tonåringen ända inte hade rytmkänsla nog för att kunna digga i takt. Han försökte, men icke. 

”Jag måste lära mig att skriva ner mina idéer medan de finns där”, mumlade Nattens Väktare för sig själv och koncentrerade sig för att stänga ute ljuden från hiphoparen. I vanliga fall hade han bara satt på sina egna lurar och lyssnat på sin egen musik, men batteriet i hans telefon (där han hade musiken) var så tomt att det bara precis räckte till att visa vad klockan var. 

”Tillräckligt med batteri för att berätta hur många fler minuter jag ska sitta och smälta i det här sätet och lyssna på hiphop”, morrade han tyst. Vad handlade hans idé om? Att småfåglar inte någonsin behöver åka buss? 

Precis bakom honom satt en väldigt fet man och svettades något alldeles kopiöst. Stora droppar rann nerför hans valkiga ansikte, stora nog att det säkert hade gått att höra när de slog emot marken. ”Splash!”, tänkte Nattens Väktare med ett litet flin. Han bläddrade fram en ny sida i sin anteckningsbok för att se vad han kunde utvinna från denna nya och oväntade inspirationskälla. Men då plockade den tjocka mannen fram sin ryggsäck och började leta efter någonting i den. Han fick någonting galet i blicken och ryckte upp en av de största baguetter Nattens Väktare någonsin hade sett. Han började äta och smaskade högljutt. Munnen stängde han inte mer än när hans två flottiga läppar omslöt baguetten för en ny tugga. Då och då gav han ifrån sig ett tillfredställt stön, som om han ville att alla på bussen skulle veta exakt hur god baguetten var. De smaskande ljuden eskalerade i volym och vår hjälte begravde sitt ansikte i sina händer när han upptäckte att smaskningarna gick utmärkt i takt med hiphopen i sätet framför. Höll han på att tappa förståndet? 

Vad var det hans idé handlade om? Visst var det något om småfåglar som åt frön och absolut inte smaskade? Han hörde fågelsång från sätet bredvid och insåg till sin fasa att det var en ringsignal. En trött mamma började i panik leta efter telefonen i sin handväska. Hennes lilla barn, uppskattningsvis i ettårsåldern, hade sovit fram tills nu. Den var som en handgranat av skrik och gråt som antändes när den utsattes för höga och artificiella ljud. Skriket var öronbedövande och mamman som verkade ha fått ett väldigt viktigt samtal försökte överrösta sitt barn. Hiphopen bytte till ett nytt och intensivare tempo och mannen i sätet bakom var inte ens halvvägs genom sin baguette. Några småglin längre bak började träna på sina fisljud och fnissade så där entonigt som bara småglin kan. En liten tant bläddrade högljutt i sin tidning. Någon rapade. Bussfläkten susade. En fluga mot fönstret! Andetag! Prassel! Katastrofal kakofoni! 

Han fick nog.

Ett ihärdigt visslande hördes genom bussen. Alla tystande och tittade chockerat på Nattens Väktare som visslade på ”Humlans Flykt” och trummade på knäna!

”Hahaha!”, tänkte han! ”Här ser ni en som minsann också kan föra oväsen! Vad tycker ni om det här?”. Ett fullkomligt vansinnigt grin lyste i hans ansikte medan han utförde sin hämnd på dessa hemska människor. Han är ju Nattens Väktare! Hans bussresa förstör man inte ostraffat! 

”Ursäkta herrn”, sa en liten flicka i tioårsåldern och knackade honom på axeln. ”Jag försöker läsa men jag kan inte koncentrera mig när ni visslar så där. Kan ni vara lite tystare, tack?”

”Öhm, javisst”, svarade han häpet. 

”Tack så mycket”, svarade hon tillbaks och neg artigt mot honom. Galningar på bussen vet man aldrig vad de tar sig för, så ska man tillrättavisa dem får man göra det på ett hövligt sätt. Själv sa Nattens Väktare inte ett ljud till på hela resan, vilket ingen annan gjorde heller. Utanför kvittrade småfåglarna och solen smaskade på trädtopparna.