Bananfesten på Djingis Khan

Badankor är luriga små varelser, fulla av tankar och hemligheter, men små och söta nog för att aldrig misstänkas för något. Vad för hemligheter kan väl en badanka ligga inne med, brukar folk tänka. Batman´s badanka var verkligen inget undantag. I hemlighet hade hon legat på lur i hans ryggsäck hela helgen. Det hade varit en viktig helg för honom, men Badankan hade vädrat fara och följt med utan hans medgivande. 

Som jag tidigare nämnt var superhjälte inget yrka man blev rik av och Nattens Väktare fick extraknäcka i den lilla butik ICA Tornet i Lund. Vad som gjorde butiken speciell var inte enbart hans fantastiska kollegor - området som Tornet låg i var minst sagt unikt. Alla var glada och snälla och hälsade på varandra. Alla hjälptes åt, delade med sig, bjöd på sig själva och trivdes bara så där fantastiskt gött tillsammans! Nattens Väktare brukade säga att det var som att jobba i Smurf-byn, fast med bättre könsfördelning och inte på långa vägar lika blått. Motsägelsefullt nog hette området Djingis Khan, ett historiskt namn som annars var synonymt med brutala krig. Varje gång han berättade om det fantastiskt flower power-doftande bostadsområdet blev Badankan mycket skeptisk, hon litade inte på folk som levde på bara kärlek och drömmar. Nattens Väktare var helt såld, så klart, men hon själv var inte riktigt lika lättlurad, ty hon var en slug liten badanka. 

Den här helgen var det dags för något som typerna på Djingis Khan kallade för ”Bananfesten”, ett stort och festligt spektakel som alla på området hjälptes åt att sätta ihop vartannat år. Nattens Väktare hade pratat hela våren om hur kul det skulle bli. Tydligen hade han fått lite specialuppdrag under festligheterna, vilket ju inte gjorde Badankan mindre skeptisk. Med smidigheten av en hemlig agent på farligt infiltreringsuppdrag smög hon ner i hans ryggsäck. Sådana här arrangemang kunde vara farliga för naiva superhjältar som honom, men om något skulle hände skulle hon i alla fall vara beredd att hoppa upp ur ryggsäcken. 

Väl framme på Djingis Khan kunde hon från sitt gömställe höra sin intet ont anande vän tala med vänliga och glada röster som av någon anledning inte använde hans vanliga namn ”Nattens Väktare” eller ”Batman”. Här hette han ”ICA-Axel”, vilket var mer än misstänksamt! Djingis Khan var kanske en hemlig och farlig sekt som lurat in hennes vän med sin falska kamratskap! Säkerligen skulle de här typerna offra honom till sina gudar eller grilla honom över öppen eld med en banan i munnen. I bästa fall skulle de nöja sig med att ta hans pengar! Hon var tvungen att ta en titt på området, klura ut möjliga flyktvägar och vilka faror som skulle undvikas. Hon stack ut sitt lilla gummihuvud ur väskan.

Det var värre än hon först hade trott! Till en början var Djingis-borna så fruktansvärt många, det var som ett hav av människor och Badankan skulle inte ha en chans om de plötsligt gick till anfall. Dessutom hade de slagit upp ett gigantiskt cirkustält mitt på grönområdet där de stod, omgivet av flera småtält och stånd. Det var nog i det stora tältet de huvudsakliga ritualerna ägde rum. Innan hon hunnit reagera hade de tvingat upp Nattens Väktare på en liten scen som stod utplacerad framför ”festområdet” och ett hundratal människor tågade in från alla håll och kanter utklädda till märkliga saker. Snart förstod Badankan att det var dags för karnevalståg och att det var därför de var utklädda. Hon var tvungen att erkänna att hon var riktigt imponerad av ambitionsnivån och engagemanget de lagt ner på sitt karnevalståg när de tågade iväg en lång runda genom Djingis Khan. Områdets alla gårdar hade valt vars ett tema att klä ut sig i och Nattens Väktare hade valts som en av tre personer i en jury som skulle utse vilken gård som klätt ut sig bäst. Uppenbarligen var detta ett ganska hedersamt uppdrag och publikhavet jublade när juryn utsåg S-gården till vinnare för sin superba utklädnad i tema Svansjön. 

Badankan tänkte för sig själv att nu gällde det att vara på sin vakt. Alla gårdar hade lagt ner mycket tid på sina utklädande och alldeles säkert skulle de som inte vann vara väldigt missnöjda och slå ihjäl hennes vän. Men inte ens nu visade Djingis Khan någon hotfull sida, alla deltagarna gratulerade och berömde varandra. Nattens Väktare pratade med innevånarna som om de vore gamla vänner och han i sin tur mottog mängder med beröm för sin juryinsats. Han sken av lycka och Badankan tvingades sakta inse att Djingis Khan var precis så trevligt som han förklarat för henne. 

Resten av helgen var full av upptåg som lådbils-rally, konserter och cirkusshow (där Nattens Väktare själv var med och jonglerade för en gigantisk publik som jublande i extas). Den glada stämningen färgade av sig på alla som rörde sig i området. Till och med bakom kassan på ICA Tornet kunde Nattens Väktare känna att det var lite extra festligt just den här helgen. När han på söndag kväll satt på bussen hem till Dalby kunde Badankan se på honom att han var alldeles lycklig av alla intryck han fått från Bananfesten. Själv var hon uppriktigt sagt överväldigad över att ett litet bostadsområde som Djingis Khan kunde åstadkomma en så här stor fest. Det fanns inget skumt med det, det var hon tvungen att erkänna så här i efter hand. Det var ingen mordisk sekt. Det var bara ett väldigt trevligt bostadsområde. 

Kanske var det så att det var här hennes maskerade vän hörde hemma egentligen? I Lunds egen smurf-by? Ja, så var det minsann! Nog skulle hon kunna få Nattens Väktare att flytta till Djingis Khan! Badankor är trots allt luriga små varelser fulla av hemliga planer, det är inte klokt vad de kan uträtta!