Kiwi

Den stora kiwin vaknade och steg upp ur sängen, uppenbart med en enorm huvudvärk då han tag sig för pannan och stönade plågsamt. Han brydde sig inte om att ta på sig några kläder utan gick ut till köket i bara kalsongerna för att göra sig en kopp kaffe. Han var inte den släta och vackra typen av kiwi. Han var en grå och skrynklig kiwi, en sådan som man inte ska äta för att den blivit så gammal att den troligtvis blivit giftig också. En sådan där kiwi som får en att tappa matinspirationen om man hittar den i fruktdisken på ICA. Kort sagt var han en motbjudande kiwi och hade ett rysligt morgonhumör. Badankan satt på köksbordet och läste tidningen när han öppnade dörren och släpade sig in genom öppningen. 

Hon bara stirrade på kiwin. Det var ett högst oväntat frukostsällskap. Den sa inte ett ljud utan gick instinktivt mot kaffebryggaren.

”Godmorgon”, var det enda Badankan kunde komma på att säga. Hon visste inte riktigt vad hon annars skulle säga. Att konfrontera kiwin med ”Vem är du?” hade varit desto intressantare, men hade kunnat uppfattas som aggressivt. ”Har du sovit gott?” hade däremot varit för snällt, precis som om hon helt accepterat att han var där utan att bli inbjuden. Hon hade inget emot kiwis, men det här var en främmande och väldigt väldigt stor kiwi. Dessutom luktade den väldigt illa.

Kiwin bara morrade åt Badankans fåniga ”Godmorgon”. Halvtimmen som följde därefter passerade i spänd tystnad. Bara Kiwins kaffeslurpande och en och annan bitter suck hördes, medan Badankan fortsatte stirra. När kaffet var slut kämpade sig kiwin upp ur köksstolen och släpade sig ut mot badrummet. Allt under morrande, stönande ljud, som om den hade svårt att andas och ont i precis alla kroppsdelar. Men när den väl kom fram till badrummet blev det alldeles tyst. Badankan lyssnade spänt efter ljud, men det hördes inte minsta suck från badrummet. Hade kiwin dött på vägen dit?

”Du store tid, jag ser ju ut som en kiwi”, sa kiwin chockat och plötsligt. Badankan tänkte ”Men du är ju en kiwi?”, men höll tanken för sig själv. 

”Jag känner ju knappt igen mig själv, vart kom allt det här skägget ifrån?”, fortsatte kiwin, nu med en något bekant röst. ”Det här måste jag göra något åt innan jag åker till jobbet!”.

Ljudet av en hårt arbetande rakapparat hördes och efter vad som verkade som en halv evighet kom kiwin tillbaka ut till köket. Men nu var han inte en kiwi längre, han var Nattens Väktare. 

”Påminn mig om att jag måste raka mig oftare! Jag är helt slut nu!”, sa han och la sig raklång på golvet. Där blev han inte kvar speciellt länge då hans lojala badanka snart meddelande honom att klockan blivit mycket och att det var dags att gå till jobbet! Han hann inte ens skriva ett blogginlägg om det hela innan det var dags att gå till bussen. Det fick vänta tills han kom hem igen!