Busscharmören

Hans fötter kletade fast sig i bussgolvet så han inte kunde röra sig och hans armar blev till överkokta spagettistrån som rörde sig okontrollerat vid sidan av hans kropp. Ett förfärligt fånigt fniss trängde ut genom hans nervösa mungipor, han hade inte skuggan av en chans att hålla tillbaka det. Det var nästan elakt av den förtjusande vackra busschauffören att säga så där till honom när han steg på bussen.

”Oj oj oj! Vad stilig du var idag!”, hade hon sagt och synat honom från topp till tå. Det var en avväpnande replik som fick Nattens Väktare att tappa hakan och det där självsäkra leendet han alltid hade mitt i ansiktet följde med hakan ner i marken. Hon gav honom ett leende som hade fått en gråsten att smälta som smör på ett bastuaggregat och hennes mörka ögon gav i från sig något som skulle kunna likas med en elektrisk stöt. Allt han kunde göra var att fnissa.  

För en stund stod hela busskön stilla, inte för att de blivande passagerarna iakttog det gulliga ögonblicket, utan för att Nattens Väktare blockerade ingången till bussen med sin handlingsförlamade kropp! Han hade helt glömt bort vad han höll på med. I sina tankar letade han igenom hela sitt hjärnkontor efter ett charmigt svar till henne, men sökandet gick inte så bra medan hon satt där bakom ratten och log mot honom. En djup suck från en rastlös själ i busskön fick honom att återfå medvetandet och han sträckte sig efter sitt busskort.

En halv hjärtattack landade i hans bröst när han till sin fasa insåg att busskortet inte låg i innerfickan som det brukade göra. Istället fick han tag på ett gammalt godispapper från en Snickers han ätit för någon dag sen. 

”Kan jag betala med det här?”, frågade han i ett nervöst försök att rädda situationen med humor. Det fungerade inte så bra och han letade vidare efter sitt busskort. Hans andra jackfickor innehöll också godispapper, så löjligt mycket att det kändes som att leta igenom en ormgrop och bara hitta ormskinn. Det imponerade inte inte på varken busskön eller chauffören. Hon bad honom slå sig ner i ett säte så länge så hon kunde arbeta vidare. 

När han hade sökt igenom hela jackan och sin ryggsäck och fyllt papperskorgen på bussen med godispapper hade bussen nästan kommit fram till hållplatsen där han skulle kliva av. Ungefär då hittade han busskortet i skjortfickan, där han hade lagt det för att det skulle vara enkelt att hitta. Med ett snett leende blippade han sitt busskort mot terminalen och sa ”Jag ska av på nästa”.

”Ja, nu har du ju betalat för dig i alla fall”, sa hon retsamt. ”Godis är också bra betalmedel, men bara om innehållet är kvar!”, tillade hon och gav honom en blinkning som fick honom att återigen glömma bort var han var och vad han höll på med. Bara hennes två mörka ögon och hennes leende läppar fanns i hans värld. Det var när läpparna önskade honom en fortsatt trevlig dag som han insåg att bussen hade stannat och den vidöppna dörren väntade på att han skulle hoppa ut. 

”Varför tog du inte hennes nummer?”, hade Badankan frågat när han med målande ord beskrivit sina upplevelser för henne. 

”Jag var för blyg för att ens ta registreringsnumret på bussen”, svarade han generat. ”Men jag har på känn att den stora busscharmören är där ute på vidderna och kör ännu! Vi kommer mötas igen!”