En vanlig familjemiddag hemma hos Batmamma började bra men urartade nästan alltid i familjefejd. Det var svårt att säga vad som drev den stora familjen till att gång på gång samlas och försöka äta tillsammans. Bara några minuter in i måltiden blev någon anklagad för att roffa åt sig de bästa bitarna är vad för djur de nu åt, någon hällde saft på någon annan, förolämpade kocken och kastade maten på golvet. Olämpliga samtalsämnen, skvaller och höga ljud blandat med svordomar och grimaser gjorde att middagen genomleds snarare än avnjöts.
Den som läst den här bloggen förr känner till att Nattens Väktare har två bröder. Bruuur fick ni lära känna förra veckan, men den yngre brodern har jag inte nämnt på väldigt länge. Gollum brukade han kallas av sin elaka familj (för sitt bleka utseende och obehagliga sätt att föra sig) och brukade vara känd för att slita god och kamratlig stämning i stycken, matematiskt räkna ut vad han skulle säga för att orsaka så stor social skada som möjligt och samtidigt blanda en god white russian i ett datorchassit (se inlägget från 27 september 2012). För att sammanfatta saken, vi har att göra med en man som helt enkelt inte kunde uppföra sig. Att familjemiddagarna var så stökiga som de var gjorde inte hans uppförande ett dugg bättre och alla i familjen fick turas om att ta med Gollum ut i skogen så han kunde lugna ner sig när han urartat mer än själva middagen. Men förra sommaren hände något som för evigt skulle komma att förändra Gollums och familjens liv.
Det var Nattens Väktares tur att gå en runda med Gollum som oturligt nog var mer uppe i varv än vanligt och skrek ut matematiska formler samtidigt som han skuttade omkring vår hjälte som om han vore en rabiessmittad bumbibjörn. Men Nattens Väktare var förberedd med öronproppar, så han kunde avnjuta skogspromenaden något sånär i alla fall. När de gick förbi ett gammalt ruttet träd som försökte dö ifred hoppade det fram en mycket liten med lömsk enhörning och bet Gollum. Några läsare kanske finner det störande att han blev biten av just en enhörning då det är allmänt känt att de inte finns, men då Gollum trodde att de existerade var det fullt möjligt för honom att bli biten av en sådan. Om ni frågar honom så tror han på Tomten, gnomer och ullapor också.
Just enhörningar var kända för att vara mycket trevliga och artiga väsen som sällan bet något, men se, det här var en förutbestämd händelse. Det var Gollum´s öde att bli biten av en enhörning och i klassiskt superhjältemanér genomled han en kemisk reaktion. Han slutade hoppa och stod helt tyst i säkert en halv minut, vilket var tämligen ovanligt för Gollum. Sedan spred sig ett stort och varmt leende över hans ansikte, han rätade på ryggen och hans vita t-skirt han alltid hade förvandlades till en rutig skjorta. ”Så trevligt det var med en skogspromenad”, sa han plötsligt. ”Det borde vi göra oftare! Hur har du det annars nu för tiden?”. Nattens Väktare bara gapade. Hans bror hade blivit enhörnings-trevlig!
Sedan dess hade han bytt sitt superhjältenamn från ”Gollum” till ”Den Trevlige” och hade som superkraft att precis när som helst kunna bli ganska trevlig. Det var en förmåga som ingen annan i familjen hade och gjorde honom fantastiskt unik. När familjemiddagarna spårade ut och ett stort bråk nalkades använde han sina sociala krafter och bytte snabbt och lätt samtalsämne till familjens lättnad. Den Trevlige var som ett doftljus på en bajamaja eller en kanna med vatten på en studentfest, han förändrade helt enkelt omgivningen till det bättre.
Nu var ju hans familj inte helt enkel att ha att göra med och det var inte alltid som god ton och rimlighet hjälpte när stämningen började bli tråkig, men då hade han en reservplan. Han åkte hem till Lund och tittade på tv istället för att stanna och munhuggas, vilket ju också var unikt för den här familjen.
”Sista ordet kan någon av de andra få”, brukade han tänka medan han åkte hem. ”Det kommer säkert inte vara något vettigt ändå”. Och det hade han så rätt i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar