Uttittad i Karlshamn

Under de senaste åren hade Superkissaren bott i Karlshamn, en stad hon för Nattens Väktare skrutit oupphörligt. Och jo, det var en fin stad. Gatorna verkade ha fått liv och krängde hit och dit och upp och ner. Husen stod placerade som om någon bara hade kastat dit dem och låtit dem stå där de landade. De var gamla och sneda, men ändå ståtliga på något vis. Det var en trevlig stad, och enligt Superkissaren var innevånarna minst lika trevliga.

Det var det som störde vår maskerade hjälte. Hans syster tyckte nämligen sällan om folk, så något var fel. Med månen som vittne och stjärnorna som påhejare gav han sig ut på hustaken och spejade. Det första hustaket han gav sig ut på trillade han ner för, då det var snedare än det hade sett ut att vara. Månen skrattade och stjärnorna såg generat bort.

Några som inte såg bort när vår hjälte magplaskade ner i gatstenen var barnfamiljen som var ute på promenad. De flesta familjer man magplaskade framför reagerade, enligt hans egen erfarenhet, med skräck. Den här tittade mer avvaktande än med rädsla, som en trött tiger som försökte avgöra om den var tvungen att gå in i en ointressant fight den visste att den ändå skulle vinna, eller om den kunde fortsätta gå.

”Vilka snea tak ni har här!” sa Nattens Väktare, för i stunden tyckte han att det verkade som en bra öppningsreplik.

Det tyckte inte barnfamiljen. De fnös så samstämmigt att det måste ha varit inövat, och så gick de vidare.

Det var ingen trevlig familj, tänkte han för sig själv. Men så var det kanske inte den smidigaste introduktionen av honom heller. Säkerligen skulle resten av Karlshamn kärleksfullt öppna sina armar för honom.

Det vore lögn att kalla nattlivet i staden för vilt. Entusiastiskt var inte heller rätt. När han gick längs raderna av söta hus strök han även muntert, lättsamt och fridfullt från sin lista av adjektiv att beskriva staden med. Han vore inte en superhjälte om han inte höll sig till sanningen, och sanningen var att inte ens hans sexliv var riktigt så här dött. Det fåtal människor han träffade på väg ner mot bryggorna undvek ögonkontakt till varje pris, och om han ropade ”Hej!” efter någon hoppade de till och skyndade på stegen.

En restaurang var öppen med ett litet sällskap som satt i uteserveringen, pratade och hade trevligt. Men så fort han närmade sig upphörde samtalet, och i ögonvrån anade han att de följde honom med blicken. Såg han direkt på dem tittade samtliga vid bordet åt ett annat håll. Att få ögonkontakt med någon i den här staden var som att försöka fånga sin egen skugga.

”Men det är ju det som gör dem så trevliga!” sa hans syster Superkissaren morgonen efter. ”I Lund vill alla hälsa och prata hela tiden. Aldrig får jag vara ifred. JAG FÅR ÅNGEST!!!”

”Men jag tycker ju att det är trevligt att prata med folk”, sa Nattens Väktare.

”ÄR DU HELT GALEN? De är smutsiga och luktar illa, för oväsen och tar en massa plats. Och så stökar de ner överallt. DE SLEMMAR NER!”

Plötsligt förstod han alltihop. Han borde ha anat att en människa som hans syster, med ständig huvudvärk, skyhög vilopuls, och en generell skräck för smuts, kladd och bakterier, inte valde att bo i en stad där det någonsin hände något. Karlshamn var perfekt, alla behandlade varandra som luft, och om någon hälsade på en främling på stan var det tvärsäkert en turist. Eller en galning som rymt från sjukhuset.

Hon bodde på en kyrkogård med fina gamla hus istället för gravstenar.

”Jag är glad för dig”, sa Nattens Väktare till sin syster, medan hon organiserade sina teskedar i storleksordning. ”Jag är glad att du funnit din plats.”