Mörkret hade plötsligt fått en röst. Den var djup, ihålig och den kallad på Nattens Väktare. Det saknade honom. Det ville att han skulle låta det sluta sig om honom igen. Låta det svälja honom. Låta honom svälja det, precis som förr. Det var så länge sen nu. Han stirrade ut i det, ner i det. Det djupa, svarta. Han var alltid lika osäker på om det överhuvudtaget fanns en botten där nere, ty han kunde inte se den. Och det kändes alltid som att det skulle ta lång tid att ta sig dit. Men slutet på resan var alltid närmare än vad han trodde. Så även den här gången.
Han ställde det urdruckna glaset på bordet framför sig och sköt bort det. Ett glas Guinness varade aldrig för evigt, och det var synd. Men det var alltid ett äventyr, om så endast för en kort stund. Den Svarta Riddaren var nöjd och log för sig själv. Det hände inte så ofta, men när han väl log så var han verkligen glad.
"Tack, Guinness!"
"Varsågod, Svarta Riddare!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar