Hon kom till honom, mitt i natten, med sitt sköna ansikte vackert inramat i sitt långa, mörka hår. Hon la sig inte bredvid honom där han låg. Hon satte sig bara på sängkanten och gav honom precis det han behövde - ett varmt leende och två snälla ögon. När hon såg på honom kände han för första gången på länge att allting var bra. Att han hade allt han vill ha och att han var älskad. Det var som lägga sig i ett varmt bad efter en lång promenad i snöstorm. Som att sova ut efter en veckas sömnlöshet. Som att vakna till vårsolen för första gången efter en lång vinter. Det var en underbar dröm.
Nattens Väktare vaknade ensam i soffan med sin kudde i famnen, kramandes som om det vore ett eget litet liv. Som om det var det mest värdefulla han hade och det absolut enda som betydde något för honom i hela världen. Kudden däremot var inte fullt övertygad om hur mysigt det egentligen var. En annan, lite mindre kudde låg bredvid sängen. Den hade haft tur och lyckats rulla ner under natten. Nu låg den där och tittade upp på den större kudden med ett elakt grin. Den lilla kudden visste precis hur det kändes att bli sönderkramad och dregel-snarkad på, för han hade varit med om det många gånger förr. Den stora kudden morrade åt honom, att nästa natt var det minsann hans tur.
Det sorgliga med kuddarnas nattliga missöden var att de gång på gång upprepades utan att någon av dem lärde sig något av det. Kuddar är egentligen ett väldigt romantiskt folkslag som kan mycket om vad som får en kvinna på fall. Hade de bara samarbetat hade de säkert kunnat hitta en kärlek åt Den Svarta Riddaren. Då hade han kunnat krama och dregla på henne hela natten istället. Men en kuddes enfald kan ibland växa sig så stor, om ingen stoppar det, att de goda egenskaper en kudde besitter helt faller bort.
Med andra hopp hade Batmans kuddar bara en enda sak att hoppas, vilket var att han på egen hand skulle hitta kärleken i sitt liv. Och det var verkligen inte mycket att hoppas på. Stackars kuddar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar