De stod längst nere och tittade upp. Den var otroligt hög, mycket högre än vad den såg ut på alla bilder. Nattens Väktare tittade på sina två bröder, båda två såg lugna ut. Sen tittade han på sin farbror som gav honom ett helt annat intryck. Han hade precis slagit sig fram genom horderna av försäljare som försökt sälja allt från miniatyrer av byggnaden de nu stod framför, till snörstumpar och rena samveten. Han tyckte mycket illa om denna typen av kvacksalvare och var ganska sönderstressad som det var. Nu fick han brottas med en annan av sina stora fobier, nämligen höjdskräcken, nu när de skulle ta sig upp i Eiffeltornet.
Det var inte förrän de redan köpt biljetten och gått in, som de upptäckte att de inte köpt biljett för att ta hissen upp i tornet, utan för att ta trapporna. Farbrorn bleknade snabbt när han insåg vad han gett sig in på, nämligen den farliga blandningen av motion och extrem höjd. Men då varken Den Svarta Riddaren eller hans två bröder verkade tänka två gånger på om de verkligen skulle ta trapporna upp, utan började med glädje traska på, fick han snällt följa efter och försöka att inte titta ner.
Väl uppe på tornets första nivå, hade Batman´s farbror upptäckt helt nya saker med sig själv, nämligen att han hade mycket mer kondition än vad han trodde, och dessutom var han relativt lugn över att befinna sig så högt ovan markhöjd. Nattens Väktare stod vid stängslet och njöt av utsikten, samt tanken på hur mycket enklare det hade varit att vaka över en stad om man hade haft ett torn med den här höjden att se ut ifrån. Men lugnet skulle inte vara länge. På väg upp till nästa nivå märkte vår maskerade hjälte hur utrymmet att röra sig på blev mindre och mindre, tillskillnad mot antalet turister som nästan verkade dubbleras ju högre upp de kom. Och om det var någonting som han inte klarade av så var det stora folksamlingar i trånga utrymmen.
Som om det inte var nog, drog ett spontant och oväntat oväder in över tornet. Kraftiga vindar blåste i Den Svarta Riddarens små öron och folket som fanns i tornet blev mer om mer påfrestande. Hans farbror och hans två bröder fortsatte att bekymmerslöst promenera omkring och titta på utsikten och souvenirer, men i Batmans huvud började det svartna och hjärtslagen hade ökat till det dubbla av ren stress. Ingenstans fanns det lä från folk och väder och hans många inre jag började komma med obehagliga förslag på vad han skulle ta sig till. Att kasta sig ut från tornet var en lösning, att kasta ut folket från tornet var en annan, men båda hade ganska tråkiga konsekvenser. Då hörde han en röst som inte var hans egen, som pep ifrån hans ryggsäck. Det var badankan som föreslog att han skulle ta ett djupt andetag och gå ner för trapporna igen, vilket ju faktiskt verkade som en riktigt bra lösning. Och aldrig förr har man sett någon springa ner för ett par trappor i den hastigheten, det var förmodligen något slags hastighetsrekord. De turister som råkade stå i trappan, fick kasta sig åt sidan när Den Svarta Riddaren kom susandes!
Väl nere på marken letade han upp en liten, lugn och folktom gräsplätt där några sympatiska änder höll till, vilka fick all hans uppmärksamhet tills han fått ner sin puls. Det gick inte att prata med honom på flera minuter, och om någon försäljare försökte sälja honom ett litet Eiffeltorn, fick de en utskällning innehållandes en uppsjö av alla de svenska svordomar de aldrig hört förr.
"Ankor är fina, det blåser inte så mycket, jag är lugn", upprepade han för sig själv, tills han var redo att kommunicera med sina reskamrater igen. Något skakiga vandrade de då vidare mot nästa äventyr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar