Det var en mörk och stormig natt, åskan röt ilsket i fjärran och regnet öste ner. En natt som var som skapat för illgärningar och ondska. Det lyste olycksbådande ur fönstren hos Den Svarta Riddaren´s familj, grön rök kröp ut genom om dörrspringorna och luften var full av skrik och panik. Batman´s mamma var ensam hemma och hade tagit fram sina böcker om anatomi, kemi och hur man skapar liv utifrån döda ting. Hon hade även tagit fram böcker om djurvärlden, speciellt om giraffer. Batmom var redo att skapa monstruösa ting, och det ur hönsnät, tidningspapper och målarfärg.
Nattens Väktare anade intet ont, det fanns inte en chans att han skulle kunna vara beredd på något sådant här. Hans mamma skrattade högt och elakt för sig själv, där hon stod i sitt kök och formade hönsnät till en skepnad liknande en häst med lång hals och antenner. Hon tänkte på hur hennes stackars son skulle komma hem från sin Paris-resa, trött och sliten, och finna denna varelse i sitt hem. Vilken fasa för honom. Stor och klumpig skulle den vara, fullkomligt i vägen vart han än ställde den. Hon hade så många planer för det arma djuret hon skapade. Hon funderade på att bygga in små hyllor i buken på det, så han kunde ha den i köket och ha kryddor i. Ett plaströr i baken skulle också ge ett spännande förvaringsutrymme. Radioantenner i huvudet, hjul under fötterna och blinkande lampor i halsen. Den galna kvinnans vanvett visste inga gränser, så det var tur att Den Svarta Riddarens syster, Fläbbet (dammråttornas fasa, pedanternas ärkeprofet), kom hem och talade vett med sin mor, innan det var för sent.
När skapelsen fått lite färg på sig såg det faktiskt ut som en giraff, vilket var hela poängen. Uppfyllda av kreativ glöd och galenskap, tog Batmom och Fläbbet ut giraffen på en hög kulle i åskvädret och hoppades på att blixten skulle slå ner i den. Då skulle den nämligen få liv, precis som i den klassiska berättelsen om Frankensteins monster. Men någon blixt slog inte ner, hur länge de än väntade. Dock var det så förbannat kallt och blåsigt där uppe att giraffen till slut tröttnade och gick ner av sig själv ändå, så helt misslyckat var det inte.
"Och det var alltså så jag blev till", sa giraffen till badankan, som spänt suttit och lyssnat på hela berättelsen. "Batmom skapade mig dock utan någon som helst humor, inget mod och inget självförtroende. Jag är sannslöst blyg och nästan olagligt trög, vilket gör mig så ledsen", suckade den stackars giraffen.
"Men du är ofattbart söt också", sa badankan med ett glatt leende och gav honom en mysig puss på kinden. Hans gula huvud bytte snabbt färg till rött och han fnittrade till okontrollerat. Det som började som en otäck monsterhistoria, hade gått över till att vara en fin kärlekshistoria.
"Vem tusan behöver kärlek", muttrade Nattens Väktare från sitt badkar, där han satt ensam med en alldeles för stor öl. Men det är klart, vad vet väl en maskerad hämnare om kärlek?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar