Den där giraffen

Nattens Väktare vaknade av ett försiktigt knackande ljud, som kom från hans garderob. Det var då han kom ihåg hans nya inneboende, en gigantisk giraff i paper mache, som han aldrig riktigt hälsade välkommen, utan bara stängde in i garderoben och gick och la sig. Han hade just kommit hem från en lång resa, så det blev helt enkelt bara lite mycket på en gång med en ny inneboende utan förvarning. Men nu var det en ny dag med nya krafttag. 

Den Svarta Riddaren gick upp och öppnade sin garderobsdörr, och där stod den. Giraffen. Den var hur stor som helst och såg anspråkslöst ner i golvet. Det var tyst, säkert en hel minut, innan den maskerade hämnaren sa "God Morgon". Det blev tyst en liten stund till, och sen gav giraffen honom en mycket modest nickning som svar. 

"förlåt om jag tränger mig på…", sa giraffen efter några fler tysta sekunder, med en röst som var, om möjligt, ännu ynkligare än vad Batman hade förväntat sig. Det var klart att det här inte var en kaxig och självsäker giraff, utan en otroligt blyg liten stackare. Det var väl egentligen en otroligt stor stackare, snarare än en liten, då den tog upp halva garderoben. 

"Det är verkligen ingen fara, du är så välkommen!", sa Batman med sin vänliga röst. "Men var vänlig och kom ut ur garderoben, jag behöver hämta ett par nya strumpor och du är lite i vägen"

Med ett par trevande steg smög giraffen ut ur garderoben och ställde sig i ett hörn i hallen istället. Och där stod den och tittade sig försiktigt omkring i de bitar av lägenheten som den såg från sitt hörn. Den såg ut som att den trivdes bra utanför garderoben, men inte riktigt vågade yttra sin glädje. Nattens Väktare själv, var inte fullt lika nöjd, då giraffen var otroligt i vägen på sin plats i hallen också. Men då giraffen inte hade någon egen handlingskraft, utan mest blev nervös när han såg att Batman försökte komma fram, spenderade han hela förmiddagen med att fösa omkring det stackars djuret genom lägenheten när han behövde komma fram. Han blev mer och mer irriterad över giraffens otympliga karaktär, medan giraffen blev allt mer och mer nervös. 

Tillslut var Nattens Väktare så trött på det hela att han röt åt giraffen, "Men ditt dumma djur! Kan du inte ställa dig någonstans där du inte är i vägen?"

"Jag vet inte", blev det avsnoppande dumma svaret han fick tillbaks. Den maskerade hämnaren kokade av ilska. Hur oumbärligt trög fick man egentligen lov att vara. Han skulle just till att lära giraffen några av de värsta svordomarna han kunde, då han hörde en upprörd och pipig röst bakom sig. Det var badankan, och hon var också arg, men på Batman. Hon var jättetrött på hans sätt att hantera den nya inneboende, då det uppenbarligen inte fungerade. Nu var det dags för henne att ta tag i saken.

Hon hoppade upp på hans gigantiska paper mache-huvud och tittade honom vänligt i ögonen. Sen viskade hon något i hans högra öra. Vad hon viskade är det ingen mer än de två som vet, men uppenbarligen fungerade det, för giraffen blev helt lugn och trippade snällt iväg och ställde sig på ett ställe i köket där han definitivt inte var i vägen för någon. Nattens Väktare bara gapade. Han beslutade sig för att det var dags för honom att ta en liten promenad för att försöka reda vad som just hade hänt. Mycket förvirrad lämnade han sitt hem, medan badankan och giraffen satt i köket och pratade och myste resten av dagen. Lägenheten fylldes av den speciella värme som uppstår när två personer han funnit varandra.