Med mage att förgöra världen

Plötsligt färgades den svarta midnattshimmeln röd och slungade massiva blixtar mot Dalby City, som om molnen just förklarat krig mot staden. Bloddoftande vindar röt genom gatorna och det haglade köttätande grässoppor. Att kalla det för dåligt väder var en underdrift, det här var någonting mycket värre och verkade ha sitt epicentrum hemma hos Nattens Väktare, men han var alldeles för upptagen med ett eget problem för att märka vad som hände utanför fönstret.

Det hade börjat som ett stillsamt kurrande från hans mage när han låg i sängen och läste Snobben. Det var som en liten katt som spann fridfullt och han klappade den kärleksfullt, men så blev kurrandet mer och mer högljutt och sängen vibrerade. Magen började växa och slog omkull boken som han läste. Det söta kurrandet blev öronbedövande oväsen. Snart hade den växt sig enorm, Nattens Väktare bara stirrade på den och vågade inte röra sig det minsta. Så här hade den aldrig betett sig förut! Hans mage hade fått ett eget liv och svällt upp till ett groteskt monstrum som gurglade och fräste. Ur naveln kröp ett ohyggligt öga fram som blängde galet omkring sig till det fick syn på Batman. Skräckslaget stirrade han tillbaks. 

”Mohahahaha!!!”, skrattade magen ondskefullt och dovt, som en hyena med storhetsvansinne instängd i en sopcontainer. ”Jag har vaknat! Nu ska jag förgöra världen och jag tänker börja med dig, lilla fladdermus!”

”Men magen! Jag trodde vi var vänner!”, utbrast Nattens Väktare med rösten full av panik!

”Se dig om, väktare av natten! Ditt golv är täckt av tomma chipspåsar och dina joggingskor är täckta av damm!”

”Men det var inte meningen att det skulle bli så här! Jag ska ta itu med allt! Jag ska bli bättre och göra dig till en vacker mage med rutor och välansat hår!”, bönade han desperat till sin mage som nu var stor nog att kasta en grotesk skugga över hans skräckslagna ansikte. 

”Det är försent nu! Du har skapat mig och nu ska du DÖÖÖÖÖÖÖ!!!”, vrålade magen och la sig över hans huvud. Fettvalkarna omslöt honom, han kände hur luften började ta slut och hur hans dagar var räknade. Det blev mörkt och tyst.

Han vaknade med ett ryck! Kallsvettig såg han sig omkring i rummet. Det var en vanlig grå onsdagsmorgon utanför fönstret och under täcket sov hans småfluffiga mage sött. Det var bara en mardröm, men hur lång tid hade han kvar innan mardrömmen skulle bli verklighet? Han vadade fram genom chipspåsarna som låg slängda över golvet, mot sina joggingskor som låg bortglömda i ett hörn av hallen. Beslutsamt dammade han av dem och satte på dem på fötterna. Lagom till att vår maskerade hjälte steg utanför dörren började det ösregna och han gick in igen.

”Jag ska bli bättre! Absolut! Men jag tror jag väntar en dag till!”, sa han och tappade upp ett bad i sitt badkar. Magen kurrade lurigt, men Nattens Väktare lyssnade inte. Allt var som vanligt.