Slutet

Ner för gatan, runt hörnet och så in genom första bästa dörr. Skulle han hinna? Det var inte mycket till plan, men som superhjälte fick han inte alltid tid att planera. Detta var ett sånt tillfälle, en flykt från det oundvikliga. Det där som alltid lurat inne i mörkret var nu på jakt efter Nattens Väktare. Staden var folktom och tyst, som om den höll andan. Ljudet från fötterna mot gatan ekade mellan husen. Både hans egna och de som tillhörde fienden. Han kunde inte undvika att höra hur mycket långsammare hans egna steg var.

”Fokusera”, flämtade han för sig själv. Han stirrade omkring sig efter en häck eller nåt annat att kasta sig bakom. Egentligen visste han att det som var honom i hälarna alltid skulle hitta honom tillslut, men inte tänkte han ge upp så lätt.

Blodsmak. Det var länge sedan han sprang så här fort, han kände knappt benen längre. Men så fort han saktade in kom fiende rusande med ett sadistiskt skratt.

Gatorna blev trängre, husen tycktes luta sig över honom. Skuggor överallt, långa och hotfulla. En del med armar som sträckte sig efter vår maskerade hämnare. Gatstenarna reste sig sakta ur marken, och snart snubblade han fram. Det här var ju hans stad! Varför vände den sig mot honom i denna stund av nöd?

Längre ner på gatan rullade hoppet fram i form av en taxi.

”VÄNTA!” skrek Nattens Väktare, och bilen stannade.

Chauffören rullade ner rutan och flinade mot vår hjälte när han förgäves försökte öppna den låsta bildörren.

”Släpp in mig! Snälla! Det är ute efter mig!”

”Och du tror att du kan fly från det i en taxi?” sa chauffören. ”Slutet kommer för alla tillslut. Även för dig.”

Med ett gällt skratt vevade han upp rutan och rivstartade. Nattens Väktare trillade omkull. Gatstenarna hade lossnat och han sjönk rakt genom gatan. Sand, jord och grus fyllde hans synfält, gatstenarna tryckte honom djupare ner. Och han försökte hålla andan trots att paniken spred sig ifrån hjärnan, till hjärtat och lungorna. Hans kropp ville hyperventilera, och han kämpade för att hålla tillbaka. Tillslut gick det inte. Han andades, ytligt och stötande.

Men det som fyllde lungorna var inte sand. Det var något mycket värre. Något som lyste där nere i underjorden med ett vitt kyligt ljus. Han ville inte gå mot det, men hur han än kämpade emot trycktes han dit, och ljuset närmade sig.

Det var slutet.

”Så vad ska du göra nu?” hördes en djup och myndig röst.

”Dö förmodar jag?” svarade Nattens Väktare.

”Åh, varför ska du alltid vara så dramatisk”, fnissade rösten. Den lät plötsligt mycket snällare.

”Är inte det här slutet, då?”

”Slutet på din tid som student, jo. Men det innebär ju inte att du dör. Det är bara en examen. Så du kan sluta fly nu.”

För en sekund var Nattens Väktare helt omsluten av det vita ljuset, och det blev tyst. Sen öppnade han ögon och fann att han satt på en bänk i stadsparken. Änder simmade i dammen, människor satt på filtar och pratade. Barn på lekplatsen, föräldrar och barnvagnar runt om.

Det var ingen dröm, det här var verkligen slutet. Men kanske var det inte så farligt ändå. Nattens Väktare kände en massa människor som tagit examen och lämnad studentlivet bakom sig. De verkade inte ha det sämre ställt för det. Livets sommarbris kom svävande och han tog ett djupt andetag. Sen gick han och sökte jobb.