Den hårribla planen

Nattens Väktare låg till sängs och sov så rofyllt en maskerad väktare kunde göra. Vackra drömmar om en kvinna som tog hans hand och la huvudet på hans axel där de satt på en parkbänk i Lund. Mysiga drömmar om hur de följde varandras andetag och struntade i vad klockan var. Spännande drömmar om hur de försökte springa ikapp bussen, men för att de inte ville släppa varandras händer hann de inte. De var lyckliga ändå.

Sådana drömmar. Vanliga drömmar. Det syntes på honom, för det var de enda gångerna han grät i sömnen. Och log. Och inga plågor fanns för tillfället i hans värld. Och ingen god människa skulle väl vilja väcka honom ur den typen av sömn?

Vad vår hjälte inte visste var att i samma lägenhet, i samma rum, ovanpå samma huvudkudde, smiddes ondskefulla planer. Nattens Väktare skulle dö. Det skulle ske i natt. Viskningarna spred sig över vår hjältes huvud, och de mordiska hårstråna blev bara mer och mer entusiastiska över idén. Några hårstrån flinade, andra skrattade rakt ut. Nattens Väktare ska dö! Hahaha! Vi kväver honom! Ja, det gör vi! Nu innan han vaknar!

Men fruktlös var kampen, håret var inte tillräckligt långt för att komma in i hans mun och ner i hans hals. Det kunde inte ens kittla honom i näsan ens en gång. Besvikelsen vandrade genom frisyren. Inte i natt. Nej, vi dödar honom en annan natt. När vi är längre. Mycket längre. Vi dödar honom om många många nätter.

Det kändes inte lika bra. Nej, det skulle ske nu, så fort som möjligt. De var trötta på att vara hans hår. Han duschade för ofta, och använde för kladdigt vax. Försökte tygla stråna. Men inte igen. Han skulle dö, det var nödvändigt! Men hur?

Det äldsta och längsta strået kom på en idé. Vi lägger oss i handfatet! Ja, det gör vi. Vi gör stopp i handfatet! Hahaha! Nu ska han dö! Döda honom! Döda honom!

Och så kröp de iväg för att utföra sitt illdåd. Men några strån fick stanna hemma. Annars skulle han kanske bli misstänksam. De flesta fick stanna hemma. Ja, bara några kröp iväg.

Nattens Väktare öppnade ögonen någon gång vid 2 på natten. Han ångrade sig genast. Hon var inte där, trots att hon somnat i hans famn i drömmen. Han såg henne framför sig, hur hon snarkat tyst och varit varm och tung på hans arm. Varför kunde han inte ha fått sova vidare? Om han hamnade i koma skulle han få sova. Kunde man komatisera sig själv? Ett par veckor bara. Till en början.

Tanken på hur otroligt dum den idén kom flygande och slog honom i magen. Rakt på kissblåsan, för att vara exakt. Han fick stiga upp och gå på toaletten.

Framför spegeln såg han inte bara ut som en nyvaken singelkille, han såg även ut som ett nervvrak. Rödflammig av värmen, sorgsna grå ögon, svettdroppar och tårar trängdes i något som kunde liknas vid rusningstrafik i hans ansikte. Han suckade och öppnade kranen.

Att skölja ansiktet kändes bra. Kallt friskt vatten hade en helande kraft. Det fanns inget så skönt som en kalldusch i värmen, men duscha kunde han inte göra så här dags. Han sköljde vidare ansiktet, och tröttheten gjorde att han inte märkte hur snabbt vattennivån i handfatet steg. Inte förrän vattnet droppade nerför kanten och ner på hans fötter märkte han något. Han ryckte till av överraskning och halkade. Håret jublade när han föll baklänges och ner på golvet.

Ett tag hördes inget mer än vattnet som fortsatte forsa. Men sen ett litet ilsket ljud, en väsning närmare bestämt, som sakta eskalerade till ett vrål. Till hårets stora förtret var han inte död, och till hans eget stora förtret var han singel och kunde inte skylla på någon annan att handfatet inte rensats på så länge. Han hoppade upp på fötter igen och hämtade verktygslådan.

Och så gick det till när Nattens Väktare rensade handfatet mitt i natten.