Middag för två?

”Så berätta för mig”, sa hon och såg honom ända ner i hans ögons djupaste gömmor, ”hur en man med ditt hektiska yrke har tid att laga så här god mat?”

Nattens Väktare kämpade undan en rodnad. Allt hon gjorde och sa fick hjärtat att slå i tretakt. Hur hon drog fingrarna längs vinglasets kant. Hur hon log med läpparna bara precis så särade att han kunde se tungan leka över tandraderna. Hur hon blinkade med ögonen när hon väntade på svar. Blinkade och blinkade, vem som helst annars hade fått det att se ut som ett ticks. Inte hon. Det var mer som en dans, med ögonfransar istället för fötter.

”Mat får ta sin tid”, sa han. ”Som superhjälte måste man ha sinnena öppna dygnet runt, och god mat ett bra sätt att hålla dem öppna.”

”Ett av många sätt, kan jag tro”, svarade hon, och kort därpå snuddade hennes fot vid hans. ”Du kanske vet fler?”

Han ville fnittra rakt ut av välbehag när hon drog foten upp längs hans ben, men han höll tillbaka det. Istället greppade han vinflaskan.

”Gott vin, till exempel”, svarade han med sin bästa hemliga agent-charm och fyllde på deras glas.

Hon skrattade högt och hjärtligt. Ögonen blev två grönblå fyrverkerier, redo att glitterifiera hans värld. Hon sträckte sig efter hans hand, och han lät henne.

Hennes fingrar var svala, men pulserade av liv. Av vilja. Hennes hud mot hans kändes lite som … Gummi?

”Förlåt att jag stör, men vad håller du på med egentligen?” frågade en bekant och brysk röst.

Badankan satt i hans hand och såg på honom. Den vackra kvinnan med kort brunt hår och blommig sommarklänning var borta. Den flirtiga foten under bordet var i själva verket en klump överkokta pastaskruvar. De glittriga ögonen var bara undersidan på två urdruckna ölburkar som låg och samlade damm på kökshyllan. Inte ens vinflaskan var på riktigt, trots att den hade kommit till stor nytta nu.

Nattens Väktare rodnade igen, men inte på det där mysiga och kärleksfulla sättet från magen upp till smilgroparna. Det här var den stora göra bort sig-rodnaden. Tomatrodnaden.

”Det är väl inget fel i att sitta och drömma, va?” sa han och släppte Badankan ur sitt grepp.

Han hade till och med dukat för två. Ett långt vitt ljus brann mitt på bordet, och kastade det som borde ha varit ett romantiskt sken på platsen där hon borde ha suttit.

Vem då? undrar du. Hon, så klart. Hon som skulle flyga in genom fönstret hos Nattens Väktare, lockad av de kulinariska dofterna. Hon som bara skulle ringa på dörren en dag, och inte säga att hon kom från Jehovas Vittnen eller att hon ville sälja jultidningar. Hon skulle säga ”Hej, får jag stiga in en stund? Du verkar så trevlig, så jag tänkte att vi kunde umgås lite.”

Nattens Väktare såg drömmande genom fönstret. Där ute någonstans fanns hon. Men hon kanske inte kunde hans adress. Visste hon att han, superhjälten i hennes drömmar, ens existerade.

”Men nu får du ju lägga av”, väste Badankan. ”Man tappar ju aptiten som du sitter och glor. Du har för den delen inte varit singel i mycket mer än en månad. Det är bara bra för dig.”

”Jag är inte så bra på att vara ensam …” viskade vår modstulna hjälte.

”Det behöver du inte förklara för mig”, fnissade hon. ”Du som till och med pratar med din badanka i brist på bättre sällskap.”

Han suckade djupt och gömde ansiktet i händerna. Det var inte riktigt läge för spydiga badankor just nu. Kunde han inte ha fått stanna i drömmen?

I ett halvhjärtat försök till positivt tänkande sa Nattens Väktare för sig själv att det i alla fall blev väldigt många matlådor på det här viset. Och hennes tallrik var ju oanvänd och kunde bara ställas in i skåpet igen. Besticken och glaset med. Och något vin hade han inte köpt, så där sparade han ju en slant. Jojo men.

Han fick till och med sova i vilken ände av sängen han ville. Bara fördelar.