Dregel och gäspande monster

I en virvel av varma sängkläder och drömlösa, rastlösa nätter låg vår maskerade hjälte och klurade på det mest dramatiska sättet att beskriva sin livssituation. ”Spruckna drömmar” kändes mer klyschigt än personligt. Och att ensamheten rann längs pannan i form av svettdroppar var helt enkelt inte sant. Nån svett fanns inte, det närmsta han kunde komma var pölen med dregel på huvudkudden. Pöl och pöl, det här var mer en sjö…

Lite för intimt kanske? Vem ville läsa om Nattens väktares dregel? Fast fanns det inte något lite romantiskt med att ligga och blicka ut över sjön en tidig morgon? Måste det verkligen vara ett regelrätt vattendrag för att få betraktas som naturskönt? Kanske, tänkte han för sig själv, kunde han dra undan gardinerna och låta solens värmande strålar spela på ytan. Kanske kunde han hämta Badankan och låta henne flyta runt en stund och pipa in dagen, så där som vilda badankor gör.

Tack och lov han hann inte sätta sina planer till verket innan ett obekant ljud hördes från under sängen. En gäsp. För lång och utdragen för att komma från en spindel, för melodiös för att komma från en dammråtta. Och nog för att han ofta får komplimanger för att han själv gäspar gulligt, men riktigt så där gulliga ljud fick han inte till ens om han ansträngde sig. Onaturligt gulligt.

”Hallå?” frågade Nattens väktare oroligt. ”Är det du, Badankan?”

Inget svar. Och Badankan var för den delen inte så förtjust i att ligga under sängen. Nej, nu blev han verkligt orolig. Värstingar och otäcka monster fick inte börja skrämmas tidigare än 19 på helgerna. Det fanns det kontrakt på.

Detta behövde undersökas, och olyckligtvis var han den enda tillgängliga superhjälten för tillfället. Nattens väktare svalde högt några gånger, drog ett djupt andetag och räknade till tre. Sen gömde han sig under täcket.

”Kom fram din otäcking! Med händerna över huvudet är du snäll, annars kanske jag dreglar på dig!”

Vad det än var för något som höll till i mörkret under sängen, så kom det fram nu. Med en duns landade det ovanpå täcket. Varelsen flåsade hungrigt och morrade. Nattens väktare, som förvisso inte var så bra på huvudräkning, kände strax över åtta ben springa fram och tillbaka över hans gömställe. Sylvassa klor och tänder hade den nog också.

När skulle prövningarna få ett slut? Först blev han singel, sen vaknade han i sitt eget dregel, och nu det här? Vad mer kunde gå fel?

”En maskerad hjälte skulle väl smaka för ett vidunder som du, va?” skrek han genom en liten öppning i täcket. ”Men så lätt får du mig inte!”

Det skulle han aldrig ha gjort, för nu hittade monstret in. Men istället för lysande röda drakögon och huggtänder som hämtade ur käften på Kerberos, mötte han de sötaste ögonen han någonsin sett. Och på tal om dregel, det var precis vad Nattens väktare fick i ansiktet nu. Men inte den kalla och äckliga typen av dregel, utan den där typen av dregel som bara kan komma från en hund som älskar en över allt annat i den här världen. Kärleksdregel.

”Vad ligger du under täcket och skriker om?” sa Badankan från ett hörn i rummet.

”Badankan! Jag har ju för sjutton gubbar EN HUND!”

Och Badankan fnissade för sig själv. ”Hade du glömt det?”

”Hur ska jag kunna vara en olycklig och ensam väktare av natten om jag har en hund?” jublade han. ”Den är ju dessutom söt! Ganska lik mig, faktiskt!”

Badankan svarade inte. Istället drog hon isär gardinerna och ösregnet utanför fönstret uppenbarade sig för vår maskerade hjälte. I samma stund lät larmet på mobiltelefonen meddela att det blivit dags för hundens morgonpromenad. I ösregn. Glädjen kom av sig, blev bortknuffad av olycklighet. Allt var som vanligt igen.

Fast inte riktigt, för hunden Chaplin tyckte inte heller om regn och var nästan ännu olyckligare. Men de var i alla fall olyckliga tillsammans.