Den sömnlösa väktare

I det främmande skrämmande rummet kastade allting hotfulla skuggor omkring sig. Sängen gnisslade och skrek när han rörde sig, och här fanns varken badankor eller hundar inom räckhåll. Sömnlösheten var hans egen, men så var han ju Nattens Väktare. Hela poängen var ju att han skulle vara vaken på natten.

Han tände lampan och drog täcket omkring sig en mantel. Åh, så hjältemodig han kände sig plötsligt, och han smög så hjältemodigt han kunde ut i hallen. Det var inte hans hall, och inte hans hem. Han var snart 32 år och tyckte inte om att erkänna det, men förtillfället bodde han faktiskt hemma hos mamma. I hans egentliga hem bodde hans före detta flickvän, och stämningen var ganska ”göra slut-ig” vid tillfällen. Det var bäst att hålla sig borta, men hos mamma var det inte mycket bättre, för här lät alltid så högt och annorlunda på natten.

Ett endast två månader gammalt kylskåp stod i köket och skröt högt om hur ny och fräsch han var. Han surrade och gurglade malligt. I andra änden av lägenheten låg vår maskerade hjältes mamma och snarkade så att plastmattan vibrerade i hallen. På ovanvåningen bodde en dålig förlorare som envisades med att spela datorspel hela nätterna. Han lät missnöjet över sin inkompetens, i vad för spel han nu spelade, höras klart och tydligt i de värsta svordomar och könsord Nattens Väktare någonsin hört.

Kort sagt, det här var en lägenhet fylld till bredden med ljud han inte var van vid. Men å andra sidan var ju inte natten i hans egentliga hem hälften så intressant att vaka över. Om något farligt skulle hända hade ju Chaplin bara skällt och därmed förstört överraskningen. Aldrig skulle han få vakna av att någon satt en kniv i hans bröst, eller en inbrottljuv som klättrat upp till hans balkong på tredje våningen för att stjäla en teve. Inga monster under sängen, inga spöken på toaletten. Inga stimulerande faror kunde uppstå så länge Chaplin var där.

Nej, hos mamma har var allt mycket farligare och det var viktigt att hålla koll. Hon bodde dessutom på markplan, så chansen för spännande möten med inbrottstjuvar var mycket större här. Det var detta Nattens Väktare behövde, det var nu han kände att han levde och att det mycket möjligt kunde förändas om han inte vakade riktigt ordentligt över natten. Han var inte mörkrädd, nej nej. Han var bara född med en hälsosamt skeptisk läggning. Och inte var han paranoid, inte det minsta. Tro inte det. Han tyckte bara det var roligt att låtsas som om allt runt omkring honom ville honom ont.

Han hoppade till vid ett nytt otäckt ljud. Ett skrälligt och artificiellt ljud, som ett flyglarm, eller en invasion från yttre rymden. ”Gud så spännande”, tänkte Nattens Väktare. ”Nu blir det äntligen lite action!”

Han rusade in i mammas sovrum, därifrån ljudet hade kommit.

”Om du skulle till toaletten har du tagit fel dörr”, sa en röst som fick Nattens Väktare att rysa. Han gjorde sig redo för strid. Inte hade han letat efter en toalett, han hade ju letat efter faror och elakingar! Men då tände ägaren till rösten sin nattlampa. Det var bara hans mor.

”Jag hörde ett läskigt ljud”, flämtade han.

”Det var bara min väckarklocka”, sa modern.

”Du behöver inte räddas eller nåt då?”

Han mamma var en klok varelse. Förmodligen en av de klokaste som någonsin vandrat på vårt klot, och inte behövde hon räddas heller. Hon lovade att vaka över morgonen en stund, så kunde Nattens Väktare få gå och lägga sig.

Han nickade som svar, men tänkte för sig själv att för en maskerad hämnare var det alltid natt. Sov  gott gjorde han i alla fall.