Hamburgaren som log

Det fanns stunder i livet då Nattens Väktare var glad, faktiskt lycklig, över att bo ensam. En av de stunderna skulle strax infalla. Snart var de två massiva hamburgarna klara, såser, alfagroddar, svartkål, saltgurka, rostad lök trängdes mellan bröden med biffarna gjorda på fermenterade gula ärtor. Han tänkte trycka i sig båda två så fort att han inte skulle hinna bli mätt innan allt var uppätet. Sås och groddar i skägget, rostad lök i knät, och olja precis överallt. Vem skulle hindra honom? Ljuva ensamma singelliv.

Han skrattade för sig själv, men det var ändå något som kändes fel ikväll. Vår hjälte var inte så sugen som han brukade vara. En del av honom var till och med äcklad över biffarna som låg och fräste i pannan. Var det den absurda mängden mat som störde honom? Nej, det måste ha varit något annat. Kanske hade det något att göra med blomflugorna som lagt sina ägg i köksvasken och svärmade runt allt han hade tänkt äta?

Inte heller när hamburgarna var färdigmonterade uppstod den där hungrande känslan. Svartkålen glittrade av olja, och tomatskivorna hotade att halka ut. Kanske skulle han ha gjort en fräsch sallad istället, eller helt enkelt låtit bli att göra middag. Han var ju egentligen inte hungrig. Solen sken in genom fönstren och gjorde köket varmt och instängt. Stekoset tog upp allt syre, och blomflugorna inkräktade på hans synfält. För yr för att flytta sig till vardagsrummet satt han kvar på sin köksstol och bestämde sig för att börja äta, men han orkade inte ens lyfta armarna.

Han andades tungt, så där som man gör när man är både full och trött. Plötsligt var han sugen på att lägga sig på golvet istället, men då märkte han att andetagen inte kom från honom. Var det bananflugorna som andades? De hade slagit sig till ro på hans hamburgare.

Nattens Väktare viftade bort dem och tog ett stadigt grepp om burgaren.

”Bra. Ät mig, så mår du bättre sen”, sa hamburgaren.

Vår hjälte släppte genast ner den på tallriken. Andetagen blev högre, och nu hördes dessutom hjärtslag som inte heller tillhörde honom. Han stirrade på hamburgaren, men den varken gjorde eller sa något man inte kan förvänta sig av en hamburgare. En tomatskiva hade halkat ur och låg bredvid tallriken. Bordsduken sög upp så mycket olja och tomatsaft den kunde med ett långt utdraget slöööööörp. Eller inbillade han sig bara? Var kom de där hjärtslagen ifrån?

”Hallå?” sa Nattens Väktare, men ingen svarade.

En stickande stank av förruttnelse gjorde intrång på hans luktsinne, och med den kom en svärm av blomflugor. Men den där stanken, den hade väl varit där i bakgrunden hela tiden? Han hade bara inte tänkt på den.

”Ät mig”, sa hamburgaren igen och log. ”Ät mig så mår du bättre!”

En hamburgare som ler kanske låter som en kul bild, men det här såg mer ut som om någon skurit ut två tandrader ur någons mun och placerat dem mellan två hamburgerbröd.

”Är det du som andas?” frågade Nattens Väktare.

Men hamburgaren hade återgått till att vara en helt vanlig hamburgare och sa ingenting. För en stund var det helt tyst, tills vår hjälte gjorde ett lytt försök och lyfte burgaren till sin mun. En hög hostning hördes, följt av andetag och hjärtslag. De kom från skåpet under vasken.

”Öppna inte”, sa hamburgaren.

Men han lyssnade inte, utan smög fram till skåpet. Hjärtslagen ökade i hastighet ju närmre han kom. Det var någon där inne, någon som andades rossligt.

Han knackade på luckan och andetagen tystnade.

”Öppna inte”, sa hamburgaren igen, nu med det där obehagliga leendet igen. Tänderna täckta med blomflugor.

”Är det nån där?” frågade Nattens Väktare. Den ofattbara stanken pyste ut från springan under luckan, i form av en varm och rutten gas. ”Jag tänker öppna nu.”

Hjärtslagen nästan galopperade när han ryckte upp skåpsluckorna och där var den.

Kompostpåsen hade åtta armar, ett stort buskigt skägg och huggtänder. Den rapade surt och såg på vår hjälte med röda ögon.

I panik kastade han sig ut genom altandörren. Bort från sopångor och mögel. Han sjönk ihop på sin utesoffa, med bultande hjärta och snabba ytliga andetag, men i takt med att han satt där och andades fylldes lungorna av frisk luft. Snart var han lugn, yrseln var borta.

”För bövelen, vad är det för hemsk lukt”, skrek Badankan som kommit till köket för att se vad som stod på. ”När gick du ut med soporna sist?”

Det var nog en vecka sen, tänkte den maskerade hämnaren för sig själv. Inte konstigt att han hallucinerade.

Kompostpåsen skrek hela vägen ut till sophuset, och Nattens Väktare fick kittla den under armarna för att den skulle släppa dörrkarmen, men nu var den i alla fall utburen. Han öppnade tvärdrag i lägenheten och satte sig på uteplatsen med sina hamburgare. Åt med god aptit, och låtsades inte om alla som gick förbi utanför grinden och såg hur kladdig han blev. Luften var frisk, hallucinationerna försvann med den dåliga luften, och det enda som hördes var hans egna andetag. Dessutom var burgarna riktigt goda tills han bet i något hårt och hittade en tand som inte tillhörde honom.