Nattklubbens Väktare

I lägenheten som aldrig sover var det alltid disco med öppen bar. Där var alla möbler ett eget litet trumset, och alla tomma ytor en plats att dansa på. Där stod det alltid någon platta igång, där var belysningen mysig och luften frisk. Till taket var det högt, ville man önska en låt av Nina Simone eller metalbandet Meshuggah var det alltid uppskattat, men ville man höra Phil Collins ”Sussudio” gick det förstås också bra. Här dömdes ingen.

Och vem ägde dansgolvet, om inte Nattens Väktare i egen hög person? När han gled in på sin privata nattklubb i blommig skjorta med tajta sexiga jeans och solbrillor, drog dam-dammråttorna för andan. Kavajen slängd över axeln, varje steg perfekt i takt med David Bowies ”Lets dance”. Han kastade kavajen över en tom stol och bjöd upp sig själv, dels för att han på så sätt inte behövde ställa ner sin drink, men främst för att ingen kunde hantera hans heta danssteg.

Inför beundrande blickar utförde han alla de avancerade dansstegen, ”Tranan”, ”toalettkön”, och ”Stora grodskuttet.” Ibland gjorde han rörelser som ingen ens satt namn på. Svängde med armarna som ett sjögräs i stormiga vatten, sparkade med benen som en kissnödig ninja och lufttrummade med i musiken. Och så stod det ju en gitarr mitt på dansgolvet, den tog han upp och spelade ett solo. Vissa kvällar funkade det rätt bra till musiken dessutom.

Ikväll var Giraffen Juanita också där, men hon var inte lika bra på att dansa som Nattens Väktare. Hon var nog mest där för musiken, eller kanske var det för att hon faktiskt bodde där. Att hon var gjord av papier-maché gjorde det inte lättare för henne, så Nattens Väktare kunde ibland lyfta upp henne och ta en sväng med henne. När hon blivit åksjuk och vår dansanta hjälte blivit trött och svettig, satte han ner henne och släntrade av mot baren för en ny drink.

”Kan du blanda en Manhattan?” frågade Nattens Väktare bartendern.

”Absolut”, svarade Nattens Väktare, för det var han som var bartendern. ”Vill du ha ett körsbär till den?”

”Har du körsbär?”

”Nej, så jag hoppas du klarar dig utan.”

Det var en härlig fredagskväll, och nog skulle det kunna bli en härlig fredagsnatt av det till slut, tänkte Nattens Väktare och gled fram till en tjusig madam som han definitivt just fantiserat fram. ”Är du här ofta?” hade blivit lite konstigt att fråga någon som inte var här alls, så han frågade inte det alls. Det bästa med att flirta med folk som inte finns var nämligen att han inte behövde kunna några raggningsrepliker. De kunde prata om precis vad som helst dessutom. Ikväll valde Nattens Väktare att berätta om sina fantastiska chips-mackor, två brödskivor med chips emellan. Hon var mycket imponerad.

”Så, frukost hos mig imorgon, alltså?” föreslog Nattens Väktare med en framfusig ton han aldrig i livet hade använt på en verklig människa.

Men än var det hålligång i klubben. Än vibrerade luften av dammråttor hungrande efter spänning. Än gick både drinkshakern och musiken på högvarv. Den vackra damens längtansfulla ögon fick fortsätta längta en stund till. Han knäppte upp ännu en skjortknapp, blottade lite hud och hon nästan svimmade vid åsynen. Så mycket sexighet i en person, han var som ett överladdat batteri, eller en omskakad läskburk redo att explodera av kolsyrad härlighet.

Nattens Väktare höll igång i exakt tre minuter till, sen ropade de från köket att hans pommestallrik var klar. Ytterligare två minuter senare var pommestallriken slut och han satt i en lite för bekväm soffa och flirtade med sin sköna. ”Konsten med pommestallrikar, och egentligen all mat, är att man inte kan ha för mycket rostad lök”, förklarade han. ”Ju mer desto bättre.”

”Så sensuellt”, viskade hon i hans öra. Varm luft, blöta läppar, hennes godisdoftande läppcerat, allt försvann in i örat och in i hjärnan där tusen små erotikröda LED-lampor tändes och fick blodet att puttra.

Det här är riktigt mysigt, tänkte han. Sen blev det svart.

Strax innan midnatt vaknade han under sitt vardagsrumsbord med en gosedjurshöna under huvudet. Nattklubben hade stängt, musiken tystnat och kvällen som skulle ha varit en evighet tog slut långt tidigare än han hade tänkt sig. Dessutom var hans drink inte kall längre.

Framförallt var den vackra kvinnan försvunnen. Hade han snarkat så hemskt att hon gått hem istället? Eller hade Peter Pan kommit flygande och tagit med henne till Neverland? Hemskt var det i alla fall, för de hade så mycket gemensamt. Kanske var det kvinnan i hans drömmar, och de kunde ha flyttat till ett hus de hittat på tillsammans och skaffat en låtsashund och låtsasbarn.

Men när allt kom omkring var det faktiskt ganska skönt att hon inte sov över hos honom.

”Fler chipsmackor till mig”, fnissade han och somnade om.