Kärleken och konsten att runda ett hörn

Runt varje hörn kunde nästa romans vänta. Det var teorin i alla fall. Den andra teorin var att om han smög omkring och kikade runt alla hörn han såg skulle han se mer konstigt ut än attraktiv. Det bästa var att inte låtsas om hörnen alls, eller den eventuella romansen som kunde vänta där bakom. Ni förstår, det här med romanser är en vetenskap, det visste Nattens Väktare. Inget är nämligen så oattraktivt som en lättfotad superhjälte, så det gällde att låtsas som om han inte var lättfotad alls. Dock fick han inte verka fullkomligt oflörtbar heller, för då skulle romansen upphöra innan den ens hunnit uppstå. Som han hade förstått det gällde det att mötas på halva vägen.

När Nattens Väktare gick runt dagens fyrtiosjunde hörn låtsades han därför inte alls om det, men la ändå på ett leende bara precis så stort att han inte visade sina sneda tänder. Vänstra ögonbrynet höjt i en busig böj, och högra ögonlocket halvstängt i något han själv trodde efterliknade en slags sängkammarblick. Inte för att han var på jakt efter nåt, men för säkerhets skull.

Fyrtiosjunde hörnet hade ingen kärlek att bjuda på, bara Icas skyltvippa med lockande extrapriser på glass. Det var nog lika bra så, för tänk om kärleken verkligen hade stått där. Tänk om hon skulle ha hälsat på honom? ”Hej.” Vad i hela världen skulle han ha gjort då? Hälsat tillbaka?

”Hallå, ja! Hej hej! Tjenis! HOJ! Nämeeeeen heeeeee…”

Så upptagen var han av att träna på sina hälsningsfraser att han inte märkte att han gick runt fyrtioåttonde hörnet och plötsligt stod ansikte mot ansikte med världens sötaste brevbärare.

Uppenbarligen var hon i färd med att tömma en brevlåda vid förbutiken när det plötsligt ljudet av en alltför utdragen hälsning närmade sig runt hörnet. Hon tittade förvånat på vår hjälte som inte tycktes hitta det avslutande J:et på hej. Istället fängslades han av hennes charmigt rufsiga hår, de bruna snälla ögonen och fräknarna som började mitt på näsan och därifrån spred sig längs med kinderna.

”Hej?” hälsade hon tillbaka.

Nattens Väktare tystnade en stund, som för att testa hur länge han kunde stirra på henne innan det blev riktigt pinsamt. När han kommit fram till att den stunden passerat för länge sedan valde han att göra saken ännu värre genom att åter öppna munnen.

”TJA!” ekade mellan väggarna, då han sagt det för högt och dessutom i ett röstläge som gränsade till falsett.

Vilken otroligt dum hälsningsfras. Hade han inte redan hälsat på henne? Åh, nej, vilken byfåne hälsar två gånger på samma person? Han kände ansiktet bli varmt och rött, men då han stod bredvid ett gäng gröna krukväxter vid butiksingången gjorde det inget, för rött och grönt är komplementfärger. Han kanske till och med var lite snygg i sin röda färg. Snygg? Åh nej igen! Hållningen? Hur stod han egentligen? Han drog in magen och önskade att han inte ätit alla de där mackorna innan han gick och handlade. Oj, hade han ens borstat tänderna efter frukosten? Visst hade han väl det, men varför kände han då en bit basilika mellan framtänderna nu.

Alltmedan vår hjälte kämpade för att bibehålla någon slags värdighet, glömde den brevbärande skönheten helt bort vad hon höll på med. Breven började trilla utanför säcken i en snabbt tilltagande flod utan att hon ens märkte det.

”Ojoj”, sa Nattens Väktare och pekade mot brevhögen på golvet.

Då visade det sig att hon var precis lika bra som han på att byta ansiktsfärg till illrött.

Uppenbart hade Nattens Väktare inte bara gjort bort sig själv, utan nu även satt brevbäraren i en jobbig situation. Gentlemannen i honom böjde sig snabbt ner efter ett av breven för att hjälpa till, bara för att sekunden senare märka att hon böjt sig efter precis samma brev.

Ögon möttes och den växande tystnaden letade efter utfyllnad.

”Jag är på väg hem”, sa Nattens Väktare automatiskt, ty hjärnan satt tydligen på avbytarbänken och såg på när munnen dribblade bort boll efter boll.

”Va trevligt”, svarade hon.

Sen gick det väldigt fort. Han hjälpte henne med breven, gav henne en nickning och gick ut, fullt medveten om att han egentligen gått till Ica för att handla lunch men nu gick hem mot ett fortfarande tomt skafferi. Det spelade såklart mindre roll. Varför hade han inte kommit på något bättre att säga till henne? Fast vad säger man till en brevbärare? ”Mycket brev idag?”

Ett pling bakom honom, och han vände sig om och där var hon igen. Hon vinkade till honom och log när hon cyklade förbi. Gav honom en blinkning innan hon försvann längs cykelvägen.

Han hann bara precis vinka tillbaka innan han smälte till en sötsliskig skvätt av nåt slag och rann hela vägen hem och la sig som en pöl på köksgolvet.