”Det är en roman jag jobbar på”, svarade Nattens Väktare
på baristans fråga. ”Enda sättet att få klart den är att skriva lite varje
dag.”
Hon nickade och log. Tack och
lov frågade hon inte vad den handlade om, för det visste han knappt själv. Det
var väl mer en känsla, kanske till och med ett händelseförlopp om han kände sig
generös, men så mycket handling var det väl inte. Men det slapp han, som sagt,
förklara för henne. Han tog sitt billiga bryggkaffe och gick ner till
undervåningen för att leta upp ett bord att jobba vid, allt i tron om att han
imponerat på henne. En målmedveten författare som dök upp varje dag vid elva,
med sina drömmar och idéer under full kontroll. Hon behövde ju inte veta att
utgifterna för det helt vanliga bryggkaffet, som han egentligen hade kunnat
göra själv hemma, steg betydligt fortare än antalet tecken i hans romanprojekt.
Han nynnade med i någon bekant
jazzstandard som spelades i bakgrunden och kände sig precis så där kreativ och
unik han behövde för att vara till freds med sig själv. Åtminstone tills han
kom ner för trappan.
Vid vartannat bord sken en
apple-logga, och framför datorskärmarna satt snubbar med skägg av varierande
längd. Alla hade skjorta och finbyxor, de flesta hade en mobiltelefon på bordet
som de inte låtsades om, och ingen såg ut att ha rört sitt kaffe. Nästan som
intränat lyfte de sina blickar från datorskärmarna och granskade vår hjälte. Hur
höll han kaffet? Han hade väl inte mjölk i det? Vad för dator hade han under armen?
Inte en Apple? Nähe. Hur var han klädd? Såg han ut som en författare?
För att göra saken värre för
sig gjorde han det stora misstaget att hälsa på en av författarsnubbarna. Ett
vanligt enkelt ”Hej” som han ångrade så fort det lämnat hans läppar.
Författarsnubben dröjde med sitt svar, såg bara på honom med smala ögon innan
han skakade på huvudet och återgick till sitt frenetiska tryckande på tangentbordet.
Det borde han ju ha förstått. Riktiga
författare pratar inte med någon, utan skattar ensamheten över allt annat i
världen. Det var därför de alla satt samlade här på caféet.
Nattens Väktare fick inte heller
ihop logiken, men det var väl bara ännu en av alla dessa saker han inte förstod.
Skamsen smög han bort mot ett bord som stod avsides. Den närmsta
författarsnubben satt två bord bort och låtsades inte om att han fått en
granne. Eller så var han så djupt försjunken i sitt skapande att han helt
enkelt inte märkte att vår maskerade hjälte slagit sig ner. Ljudet av tangentbord
var det enda som hördes, ett evigt klicketi-klackande, som tjugo gamla
mekaniska klockor som slog oregelbundet och ur synk.
Han skulle inte låtsas om det,
det bestämde sig Nattens Väktare för riktigt fort. Det var bara fånigt att
sitta här och tävla i antal skrivna tecken. Det fanns ju inget som sa att något
av det som skrevs var av värde, och själv hade han ju bara ett kapitel kvar på
sin roman. Det var värt en hel del, faktiskt.
Lite stolt över sig själv
gjorde han dagens andra misstag – han tog en jätteklunk av kaffet. Klickandet
och klackandet tystnade och som lampor under en fängelserymning vändes rummets
samtliga författarsnubbe-ögon mot honom.
Kaffet var ju inte till för
att dricka. Det skulle bara stå där. På sin höjd sippas på, och bara en amatör skulle
ta en stor klunk. Vem trodde han att han var?
En författarsnubbe i polotröja
och kavaj visade hur det gick till. Han kastade en filosofisk blick upp i taket
och sträckte sig efter sin mugg. Noggrant noterade Nattens Väktare hur snubben
bara la muggen mot läppen innan han ställde ner den igen. Inte så mycket som en
sipp. Ett riktigt proffs.
”Uuuuuuhhh …” hördes från en
annan ände av caféet där en snubbe i basker ställde ner sin mugg med ett äcklat
ansiktsuttryck. Nackdelen med sippandet var att kaffet kallnade snabbt och blev
i stort sett odrickbart, fast det var enligt de andra författarsnubbarna ett
tecken på att man drack på rätt sätt. De nickade i nåt slags medhåll och tog en
sipp ur sina respektive muggar, varpå de flesta kom med något utlåtande som ”Eerrrruuu”
eller ”Brräääää”.
Ungefär en halvtimme av högljutt
skrivande och kaffefrustningar fortlöpte, alltmedan Nattens Väktare inte fick
ett ord skrivet. Varje ord hans granne skrev kändes som ett knivhugg rakt i
romanprojektet. Bryggkaffet åldrades fort i muggen, blev kallt och bittert.
Lite som livet självt.
Ett fnittrande och smackande
hördes plötsligt. En tjej och en kille i tjugoårsåldern hade satt sig i soffan mitt
i rummet och hånglade nu ohämmat. Det här var vändpunkten, ty hångel de inte
själva var inkluderade i var det värsta en författarsnubbe visste. Antingen
hade de aldrig själva fått chansen att hångla så där på café när de var unga,
eller så slungades de tillbaka till en tid som flytt. Var hade dessa glada hångeldagar
tagit vägen? Nu satt de här och sippade kallt kaffe för syns skull, medan
ungdomarna helt enkelt glömde sina delikata kladdkakor och föll in i varandras
munnar.
Författarsnubbarna gav upp. En
efter en kastade de i sig kaffet, gav ifrån sig ett sista ”Uuuäähhhh”, vek ihop
sina laptops och gick. Några satt kvar och försökte arbeta trots att smaskandet
av blöta ungdomstungor skar som en kniv genom alla tankar som kanske kunde
formas till meningar. I slutändan kunde inte ens snubben i polotröja uthärda.
Med tårar i ögonen gick han förbi bordet där Nattens Väktare satt, och förbi
ungdomarna. ”Fy fan”, väste han till dem, men de märkte så klart ingenting.
Det gjorde inte heller Nattens
Väktare som nu skrev mer än han gjort på flera månader. Texten var som en del
av honom, flöt genom blodådrorna ut i fingerspetsarna, och sen ut i word-dokumentet.
Han upplevde maximalt kreativt flow.
Hemligheten han bar på var att
han ständigt kände sig vemodig. Att vara ensam och oönskad, någon man helt
enkelt inte hånglade med, hade alltid varit en del av honom, således hans styrka.
Han hade lärt sig leva med det och kanalisera sorgen på ett närmast övermänskligt
sätt. Andras smaskiga kyssar var hans ledmotiv, soundtracket till allt han
gjorde. Därför skrev han nu för glatta livet.
”Hur gick skrivandet”, frågade
baristan när vår hjälte kom upp för trappan.
”Strålande”, sa Nattens
Väktare med ett leende. ”Jag känner mig ensammare än någonsin.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar