Semestern är över

”Vakna, vaaaakna …”

Skepnaden som stod lutad över honom hade inga ögon, men tycktes ändå stirra på Nattens Väktare. Med sina långa klor skrapade den på madrassen, skrattade hest och ryckte bort täcket.

”Välkommen till helvetet, för nu är semestern över.”

Nattens Väktare tände sänglampan och såg på varelsen. En grå utmärglad kropp, svettigt hår och sår längs armarna. En sur andedräkt kom ifrån det väldiga gapet.

”Åh, det måste ju vara du som är den där Semestern är över-ångesten”, sa vår hjälte och gäspade.

”Oh, ja. Den värsta av mardrömmar, den starkaste av våndor. Den alla människor fruktar. Nu väntar ett helt år innan det är semester ig…”

”Ja, dig har jag blivit varnad för.”

Nattens Väktare reste sig ur sängen, tog fram rena kläder och gick till badrummet. Ångesten hängde över honom som en gas, livsfarlig att andas in, hemsk att beskåda.

”Visst vore det skönt att sova ända till åtta idag? Men se det är det slut med.”

Nattens Väktare gnuggade sig i ögonen och ställde sig i duschen. Visst kändes det lite märkligt att stiga upp vid fyra på morgonen igen, men än mer surrealistiskt var det att kroppen så väl kom ihåg alla rutiner. Det gick liksom med automatik, vilket var snudd på fascinerande.

Semestern är över-ångesten svävade in genom duschdraperiet och hånlog.

”Vill du inte bara sätta dig ner och gråta? Tillbaka till jobbet, när du hade kunnat vara … Va tusan pysslar du med?”

Nattens Väktare hade börjat sjunga. ”I´m singin´ in the rain, just singin´ in the rain…” Jonglerade med duschtvålen och visslade. Han hade helt glömt hur mycket sämre han sjöng på morgonen när han inte riktigt vaknat än.

”Usch ja, det är minsann lite småsömnigt”, skrattade han för sig själv. ”Eller hur, lilla ångest?”

”Lilla ångest?” sa Semestern är över-ångesten. ”Lilla?”

Efter att ha torkat sig med en nytvättad handduk, satt på sig kläder och startat en mysig jazzskiva att gunga med i, gick han ut till köket och kokade kaffe. Semestern är över-ångesten satt i skafferiet och gnisslade tänder.

”Så här dags blir det inte lätt att tvinga i sig frukost, va?”

Nattens Väktare svarade inte, utan bredde två stora smörgåsar. Den lilla ångesten kunde inte göra annat än gapa när vår hjälte med god aptit stoppade dem i sig och nynnade med i musiken.

”Det är när man ska till jobbet kaffet smakar som bäst”, sa han till ångesten och tog en stor klunk.

”Men tänk om du glömmer busskortet hemma! Då kommer du försent på första dagen minsann!”

”Det ligger i jackfickan”, svarade Nattens Väktare.

”Tänk om du glömmer arbetskläderna, eller matlådan!”

”Allt är nedpackat.”

Semestern är över-ångesten stod tyst på köksgolvet en lång stund och lyssnade på hur Nattens Väktare smaskade macka och sörplade kaffe. En liten tår rann nerför kinden.

”Jag förstår inte”, sa den till slut. ”Du har ju ångest över precis allt annat hela tiden. Mina kollegor på kontoret berättar alltid om hur lätt det är att stressa upp dig. En glappande fjärrkontroll, överkokta makaroner, ett vanligt telefonsamtal … Fattar du inte att du inte kommer ha någon semester igen på ett helt år? Vem får inte ångest vid den tanken?”

Men Nattens Väktare var inte ens kvar när ångesten pratat färdigt. Han hade just satt sig på cykeln och satt av mot jobbet, med ett stört omöjligt leende i ansiktet. Visslade gjorde han visst också, konstaterade den stackars ångesten, som bara försökt göra sitt jobb.

Vad skulle den säga till sina ångestkollegor? Skulle de hånskratta? Ja, det är väl klart att de skulle göra, det var ju deras specialitet att förstora upp jobbiga saker. Varje litet frö av osäkerhet skulle vattnas med syrliga kommentarer tills fröet blivit en fullskalig ångestattack. Varför var de så taskiga på kontoret? För lite sedan blev den lilla ångesten utsedd till månadens sämsta anställde. Var det konstigt att man mådde dåligt? Den ryste bara av tanken på att gå till jobbet?

Vad jobbade Nattens Väktare med? Det måste vara något alldeles underbart, tänkte den lilla ångesten. Visst var det något om livsmedel? Kanske skulle den söka ett liknande jobb? Slippa hela den här ångestbiten. Det hade varit skönt. Förmultningsbranchen skulle tydligen vara rolig. Mögel var en yrkesroll med utrymme att växa i, det hade den hört.

Så när Nattens Väktare kom hem från första arbetspasset, trött, sliten, men glad, hade Semestern är över-ångesten arbetsprov i pastasalladen han hade tänkt äta. Och helt klart hade ångesten en fallenhet för förmultning. En naturbegåvning.