Att övervinna ensamheten

Flera timmar hade förflutit sedan han släkt lampan, och utanför fönstret låg Dalby City i djup sömn. Det var bara Nattens Väktare som var vaken. Han, och vad det nu var som gjorde det där skrapande ljudet ute i hallen. Naglar som rev längs tapeterna, det var i alla fall så det lät, och som om något hasade sig mot sovrumsdörren, men aldrig kom fram. En röst som inte fann ord, bara hesa andetag. Det var svart som en badankas själ ute i hallen, ändå tyckte Nattens Väktare att han kunde se skuggor röra sig över golvet.

Han vågade inte lägga huvudet på kudden, utan satt bara rakt upp i sängen och stirrade ut i dörröppningen. Väntade på att vad som än närmade sig skulle visa sig. Säga något vågade han inte heller. Hjärtat rusade lite snabbare för varje gång det skrapade i väggen. Hade han inte bott på tredje våningen hade han flytt ut genom fönstret.

Om bara lampan i hallen hade varit tänd. Då hade han kunnat försäkra sig om att det bara var inbillning. Att han var ensam i lägenheten. Mörkrädd hade han varit förut. Det var inget superhjältar gärna pratade om, pinsamt minst sagt. Men den här gången var det ingen vanlig mörkerrädsla. Han kände en märklig närvaro, som om någon observerade honom från en plats han inte kunde se.

Skrapandet och andetagen tystnade. Nattens Väktare räknade sekunderna utan ljud och kom till fem innan hallampan tändes. Inte en skugga syntes, inte en rörelse. Inte ett ljud.

Ett andetag i örat. Han vände sig snabbt om, och alldeles intill honom i sängen satt den. Varelsen. En gigantisk tusenfotings kropp hade den, med ett leende dockhuvud. Illvita tänder och ögon som nästan lös i mörkret. Nattens Väktare kastade sig ur sängen och ner på golvet.

”Bort! Bort!” skrek han och fäktade med armarna.

Insekten fnissade. Det skrapande ljudet hördes i sängkläderna och snart tittade dockhuvudet fram från sängen.

”Vad är du för nåt?”

En hes och sävlig röst hördes från varelsen. Är ensamhet.

Vad gjorde varelsen här? Ville den honom illa?

Driva till galenskap, sa varelsen.

Ja, det verkar ju stämma, tänkte vår hjälte för själv och stirrade in dockögonen. Nu hade han blivit galen, för något sånt här fanns ju inte.

Finns visst, svarade Ensamheten hans tankar. Driva till galenskap.

”Och sen då?” skrek han i panik. ”När jag blivit galen?”

Bara ensamhet. Och galenskap.

”Jaså? Blir det inget mer?” frågade Nattens Väktare, och lät plötsligt mer självsäker. Nästan besviken.

Sorg. Stor sorg.

”Jo, men det är ju inget nytt.”

Dockögonen rullade bakåt, in innanför huvudet. Tusen klor skrapade rastlöst i lakanen.

”Och om jag nu ska vara ensam så kan ju inte du vara här. Då är jag ju inte ensam.”

Är ensamhet.

”Visst. Är du giftig? Eller äter du människor?”

Ensamheten skakade på huvudet. Driva till …

”Galenskap, ja jag vet. Men galen har jag varit i många år. Är du farlig på nåt vis alls?”

Ensamhetens andetag, var de irriterade eller förvirrade? Vår maskerade hjälte brydde sig inte riktigt. Det här liknade mer och mer en skräckfilm som började bra, men så fort monstret visade sig i bild upphörde situationen att vara skrämmande. Han ställde sig upp och tände i taket.

Ensamheten kved och rullade ihop sig till en snäcka. Det blågröna skalet glänste i ljuset, och på något äckligt vis tyckte Nattens Väktare nästan att den var vacker.

Slääääääck!

Han gjorde som han blev tillsagd. Så fort det blivit mörkt hörde han snyftningar från Ensamheten. Den rent av skakade av gråt, märkte han när han la handen på skalen.

”Såja, såja. Du är jätteläskig, jag lovar. Ett tag var du det i alla fall.”

Är ensamhet. Ensamhet stor sorg.

Nattens Väktare la armen om den skakande insekten och hyschade den. ”Jag vet. Jag vet.”

Driva till galenskap, snyftade den.

”Så ja. Slappna av.”

Han smekte Ensamheten ömt på huvudet och kände hur kroppen slutade skaka. Snart slappnade den av i alla tusen fötter, och efter ytterligare en stund hade den somnat i hans famn. Och Nattens Väktare somnade även han, men inte ensam. Och absolut inte galen.