Superhjältar förväntades ha hemligheter, så som
identitet, privatliv, och det sorgliga förflutna som fått dem att sätta på sig
manteln från första början. Men Nattens Väktare hade alltid varit öppen med sin
identitet. Alla visste att han bodde i hjärtat av Dalby City - där staden slog
som hårdast ville han vara. Alla visste att det var singelliv och självömkan
som drev honom till att bli Nattens Väktare. Alla visste att hans värsta fiende
var han själv och ensamheten. Han grät i nattens mörker, och skrattade åt
dåliga ordvitsar. Han motionerade för lite och drack för mycket whisky. Det var
inga hemligheter.
Det vår maskerade hjälte höll
för sig själv var långt värre. Inte ens hans fula, valkiga fötter var så här
pinsamma. Det var illa. Verkligen illa.
Och nu hade Badankan kommit
på hans hemlighet. Konfrontationen var ett faktum. Den som någon gång blivit
stirrad på av en badanka visste att allt självförtroende blev till badskum som
försvann bara man blåste på det. Det var inget att leka med.
”Att du ens kan se dig själv
i ögonen”, pep Badankan.
Nattens Väktare försökte
förklara sig. Det pinsamma hände verkligen inte ofta, och det var inte heller
något han dragits med speciellt länge. Det var förra sommaren han blev biten. I
Hälsingland, på besök hos hans före detta flickväns familj, en plats där han
trodde sig vara trygg. Inget ont kunde ske. Det måste ha skett under natten,
att fadern smugit in och bitit honom, för när han vaknade morgon därefter hade
han plötsligt blivit Fotbollsintresserad.
Han följde VM med stor
entusiasm. Match efter match satt han som på nålar, och var det ingen match sög
han i sig kunskap på nätet om ländernas tidigare vinster och förluster. Han
läste på om regler, historik, spelare. Till och med förbundskaptener. Och så sörjde
han förlusten mot England. Av hela sitt hjärta.
När han kom hem till Dalby
City igen kände familjen knappt igen honom. Fraser som ”Såg ni matchen?” eller
”Ikväll är det Belgien mot England” skakade hans syskon och hans ömma moder,
som bekymrade sig tillräckligt över sina barn som det var. De pratade om att
skicka honom på terapi, eller bryta sig in och stjäla hans teve. Tiderna var
desperata.
Men så tog VM slut. Nattens
Väktare vaknade bakfull och naken i soffan. Hans fotbollssupporter-päls hade försvunnit.
De enorma händerna som applåderat och gjort segergester hade krympt tillbaka
till vanliga små händer igen. Allt som fanns kvar var minnen av vad han gjort,
och skammen. Hur många visste vad han förvandlats till?
Men ingen nämnde incidenten
igen. Det verkade ha gått över, och för familjens skull var det bäst att inte
gräva för mycket i det. För säkerhets skull stängda han öronen noggrant när
någon började prata om Allsvenskan.
Ett år senare växte pälsen ut
igen, och Nattens Väktare kunde helt plötsligt resa sig ur stolen och ropa
”JAAAAAAA!!!” utan att ha en aning om varför. Han buade åt kaffet när det tog
slut, och applåderade när diskmaskinen var klar. Dessutom fick han inte
Markoolios ”Mera Mål” ur skallen.
Det var fotbolls-vm för
damlandslaget. Han hann inte avvärja sin mörka hemlighet och fotbollssupportern
härjade fritt i Dalby City.
”Men värst av att du smittat
din stackars mor också!” fortsatte Badankan pipa. ”Hur lågt kan du egentligen
sjunka?”
”Vad menar du med det?”
frästa vår maskerade hjälte tillbaka, medan han letade djupt inne bland
minnesluckorna.
”Ni satt ju båda två och
tittade på bronsmatchen mot England!”
Det kunde inte vara sant. Vad
hade han gjort? Hans oskyldiga lilla mor, fotbollsintresserad!
”Mor tittade säkert inte så
noga, egentligen”, sa han.
”Hon att ju och hoppade upp
och ner i fåtöljen av spänning. Precis som du!”
Badankan informerade honom om att han hade några år på
sig innan nästa VM. Till dess fick han komma på en riktigt bra plan, och då
menade hon inte en fotbollsplan. Han fick kedja fast sig i garderoben, eller
nåt. En sak skulle han ha klart för sig: Nåde honom om han skulle vara ute på
stan med sin mor och ställa till hejaramsor och göra vågen på offentlig plats.
Då skulle Badankan skicka honom på rehab.

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar