Stadens rop

Var det ironiskt att sitta i en solstol och titta på månen? Var det lustigt att han ens ägde en solstol? Nattens Väktare, the one and only. I foppatofflor dessutom. Han var inte riktigt personen man tänkte skulle äga varken solstol eller foppatofflor. Det kanske var sånt som bara hände när man bott för länge på en plats som Dalby City. Hur länge hade han bott här inne i stan? Hela sitt liv, i stort sett. Men det var hans gator, intalade han sig om. Han kände sina vänner, kände till sina fiender. Visste vilka gator man skulle akta sig för sent på kvällen (de var inte så många), och visst vart han skulle gå om han behövde någon att prata med (hans mamma bodde i huset bredvid). Tryggt, bekvämt och bra.

Tankarna blev till labyrinter, vilket inte var ovanligt vid den här tiden på dygnet. Och i slutet av labyrinten fanns ofta inget av större värde, men så länge han hade ett glas rökig whisky som sällskap hade han inget emot det. Han vickade på ena tofflan i takt till musiken som rann ut genom balkongdörren. Stjärnorna följde varje rörelse det lilla blå fotdonet gjorde, och han såg ut över Dalbys hustak. Inga höghus att hoppa mellan som superhjältarna på film, men det gick väl bra ändå. Det var en helt vanlig ospännande kväll och han låtsasnjöt som bäst när ett irriterande ljud störde honom.

En ful hårig klump med vingar vinglade runt i luften och studsade längs väggarna. En bevingad kiwi, en nattfjäril. Han avskydde nattfjärilar. Skulle den hålla på och studsa i väggarna kunde den i alla fall göra det i takt med musiken, men icke. Han försökte vifta bort den från balkongen, men envist kom den tillbaka. En mindre tålmodig person hade slagit ihjäl det arma kräket som inte hade vett nog att känna sig ovälkommen. Men inte Nattens Väktare.

”Vad ska du här och göra, lilla kiwi?” frågade han.

”Jag vakar över natten!” svarade nattfjärilen. ”Vad gör du uppe så här dags?”

”Vakar du över natten?”

”Ja.”

”Det är ju jag som är Nattens Väktare!” sa Nattens Väktare.

Nattfjärilen gjorde något vanliga nattfjärilar sällan gjorde. Den slog sig ner.

”Är du helt säker?” frågade nattfjärilen. ”Du har ju inga vingar!”

Vår maskerade hjälte (den utan vingar) hann inte svara förrän ett ännu mer irriterande ljud hördes bakom honom. En harkrank.

”I Dalby City finns bara plats för en Nattens Väktare”, stånkade harkranken. ”Och det är jag.”

”Vi också”, skrek tio myggor. ”Vi är Nattens Väktare!”

Antalet Nattens Väktare steg drastiskt för var sekund. En enorm dammråtta som överlevt senaste storstädningen hade också blivit Nattens Väktare. En skata, gubben i lägenheten intill, samt ett gäng otvättade strumpor som låg bortglömda innanför dörren, alla var de plötsligt Nattens Väktare.

Vad skulle han ta sig till? Hade Dalby City verkligen blivit för litet?

Som ett svar på hans fråga tändes en strålkastare någon mil bort, över förorten Lund. En strålkastare med hans symbol, siluetten av en fladdermus. Han visste precis vad det var för något. Ett rop efter hjälp, en bekräftelse av att han behövdes på en annan plats.

”Badankan!” ropade han in genom dörren. ”Ser du det här?”

”Vad för nåt? Att du är så ensam att du börjat prata med insekter och dammråttor?”

Men i samma stund som hon kommenterade hans socialliv såg hon också symbolen som hängde över Lund.

”I Lund har de höghus”, sa Nattens Väktare.

Badankan nickade gapande.

”Det finns rödljus, uteliv och skivbutiker med.”

”Jag går och hämtar flyttlådorna”, sa Badankan.

Och Nattens Väktare lutade sig tillbaka i solstolen och lyssnade på de andra väktarna av nattens. De han i september skulle lämna bakom sig när han flyttade till Lund.