Mitt i den omsorgsfullt klippta gräsmattan, eller den
kungliga fotbollsplanen som det egentligen var, låg Nattens Väktare och
lyssnade på en jublande fågel. Han visste inte mycket om fåglar, än mindre såg
han skymten av någon, men han kände igen ett jubel när han hörde det. Och han
höll med fågeln när dess ”Whoooo!” ljöd över Sofieros slottsträdgård, för här
var det skönt att vara. En svag bris från havet svalkade i solens svettiga
strålar, och till och med hans ömma moder såg ut att vara på gott humör. Han
lutade sitt hjältemodiga huvud mot ryggsäcken han lagt på marken, blundade och
…
”Nuet!” fräste hans syster
Superkissaren. ”Du måste vara i nuet! Är du i nuet nu?”
”Jag ligger på en gräsmatta.
Räcker inte det?”
”Nej! Är du inte i nuet så
kan du inte njuta av livet. Och så far nuet iväg och blir ett enda stora grått
förr som du går och ångrar att du inte njöt av medan det fortfarande var nu!”
Superkissaren gick i cirklar
runt honom och inspekterade, som en gam som väntade på att bytet skulle dö.
Eller en elak syster som väntade på att sandslottet skulle bli klart så hon
kunde sparka sönder det.
Nattens Väktare kände inte
att han riktigt fick möjlighet att njuta av nuet, livet eller något alls. Han
stängde ögonen igen. Lyssnade efter havet och vinden, försökte ignorera det
aggressiva frasandet i gräset när Superkissaren marscherade förbi.
Nu kära läsare undrar du så
att du nästan går sönder. Hur hade Nattens Väktares syster fått namnet
Superkissaren? Då ska jag berätta att trots hennes fantastiska förmåga att leva
i nuet mer intensivt än någon annan han kände, så var hon hysteriskt långsam.
Skulle hon koka makaroner tog det fyrtio minuter, och att gå till bussen tog
hela förmiddagen. Knyta skor, prata i telefon, städa lägenheten. Allt tog minst
dubbelt så lång tid som för någon annan, förutom när hon gick för att tömma
blåsan.
”Jag ska bara gå och kissa”,
sa hon, och hennes vänner förundrades över hur snabbt det gick.
Gjorde hon det supersnabbt? I
en övermänsklig hastighet, kanske? Var det så att ingen ens märkte att hon gick
på toaletten förrän hon var tillbaka? Nej, hon gjorde det i fullkomligt normal
hastighet, men relativt till hur snabb hon var annars framstod detta nästan som
en superkraft. Därav namnet.
”Whooooo!” jublade fågeln
igen.
”DÄR! Hörde du? Hörde du?”
ropade Superkissaren. ”Njöt du av fågelsången?”
”Det lät mer som ett jubel…”
sa Nattens Väktare.
”Tror ni det finns nånstans
man kan smyga iväg och röka?” viskade deras ömma moder.
”Men mamma! Njut nu av den friska
luften! Och nuet! Njuter du?”
”Jag hade gärna njutit av ett
bloss en stund …”
”Nu ska vi gå och njuta av
Orangeriet!” utropade Superkissaren och slet upp Nattens Väktare från
gräsmattan. ”Och totempålen! Och rododendronravinen! Skynda er så vi hinner
njuta!”
Det var verkligen vackert i
slottsträdgården, det var vår maskerade hjälte tvungen att erkänna. Egentligen
var han inte mycket för varken kungar, slott eller pråliga trädgårdar, men inte
kunde väl de stackars växterna hjälpa att de stod just här? Så han unnade sig,
trots att överhetligheten hängde tung i luften. Hans ömma moder pekade inte bara
ut buskar där hon skulle kunna stå och tjuvröka lite om hennes barn inte hade
haft sån moralpanik, utan hon kunde också fasligt mycket om växter.
Hur mån om att njuta av varje
sekund av nuet Superkissaren än var, så rörde hon sig inte fortare för det. Hon
var alltid flera meter bakom Nattens Väktare och deras ömma moder, medan hon
kastade blickar omkring sig för att hinna se varje liten blomma och njuta i så
fulla drag hon kunde.
”Njuter nu där framme? Är ni
i nuet?” ropade hon till dem när de nästan hunnit uppför kullen som hon precis nått
fram till.
Kanske var det på grund av
hennes långsamhet som hon verkade så stressad över att stanna i nuet? Dammsög
hon en matta så hann den bli smutsig medan hon dammsög. Maten blev dålig medan
hon lagade den. Och ironiskt nog hade alla rododendronbuskar redan blommat över
när de kom till parken. I hennes hastighet skulle trädan redan ha tappat sina
löv innan de åkte hem, och han kunde inte låta bli att bekymra sig lite för
henne.
”Behöver du gå på toaletten?”
frågade Nattens Väktare sin syster och kollade på kartan över parken.
”Ja, det är nog dags”,
svarade hon.
”För det ska finnas en
toalett på andra sidan kullen.”
En plötslig storm blåste
förbi honom, och han log för sig själv när han insåg att det var hans kära
syster som gick till toaletten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar